Abborre

Tabell / bild / Uggleupplagans text nedan Saxat ur Tidens stora bok om Fiskar Abborre Perca fluviatilis Storlek: 30 cm, i enstaka fall upp till 40 cm, max 50 cm. Vikt: 300-500 g, sällan 1-2 kg, max. 4-5 kg. Abborren är utbredd över i stort sett hela Europa och är ofta förekommande. Kroppen är ganska hög, men höjden på ryggpuckeln varierar oerhört med växlande livsvillkor. På det kilformade huvudet sitter en framåt riktad, väl tandbeväpnad mun och stora ögon. De båda ryggfenorna sitter väl åtskilda. På den första av dem, som uteslutande stödjs av tagglika, ogrenade hårdstrålar, finns en karakteristisk svart fläck vid bakkanten. Kroppen är grågrönt till gulgrönt färgad, ryggen är mörkare, medan buken är ljusare. På sidorna finns 5-9 svarta tvärränder, och alla fenor utom ryggfenorna är orangegula till röda. Abborren förekommer på de mest olikartade lokaler i rinnande och stillastående vatten, d.v.s. i lugnare gölar likaväl som i de övre loppen av bäckar och floder samt i dammar och uppdämda sjöar. Den föredrar ställen med rik vegetation, sjunkna träd och undervattensrötter, i och med att deras strimmiga färgdräkt är avpassad för dylika ljus- och skuggförhållanden. Till lektiden på våren, mestadels från april till maj, samlar de sig i större stim. Ynglen, som livnär sig av plankton, bildar stim som återigen skingras om natten. På natten ligger abborrarna orörliga på bottnen och går först i gryningen på nytt samman i stim. Endast gamla och stora exemplar lever solitärt. Så snart de uppnått en längd av 20 cm livnär de sig av mindre fiskar, till och med av sin egen avkomma. På många håll är populationstätheten alldeles för stor och fiskarna växer till följd av näringsbrist endast långsamt ("tusenbröder"). På grund av det välsmakande, fasta och vita köttet fiskas abborrarna med förkärlek. Rommen läggs i band på levande och död vegetation eller på stenar. Äggen är inbäddade i ett geleaktigt hölje och skyddas på så sätt från fiender. Ofta förekommande beståndsdelar i näringen är kräftdjur (Leptodora, Daphnia) och fiskyngel, småfisk och insektsnymfer. Saxat ur Nordisk Familjebok uggleupplagan: Aborre, Perca fiuviatilis Lin. zool , en af våra allmännaste fiskar. Den tillhör fam. Perciforis, bland de taggfeniga fiskarna, Acanthopterygii. Kroppslormen är aflångt oval, från sidorna något hoptryckt. Fjällen äro medelstora, med starkt tandad rand. Gällocket har baktill en tagg. Kinderna äro fjälliga, men övre delen af hufvudet naken. Första ryggfenan har 13-15 strålar. Kardlikt ställda, små, jämnstora tänder finnas på mellankäksben, underkäk, plogben och gomben. Abborren förekommer i färskvatten i hela Europa, det ryska Asien och i norra Amerika. Äfven i inre hafsvikar lefver abborren tämligen allmänt, helst där någon å eller bäck faller ut, så att vattnet är mindre salt; och i Östersjön träffas han ända ute vid yttre hafsbandet, om också sparsamt. I djupt och klart vatten trifves han bäst, särdeles vid bergiga, bråddjupa stränder, eller där vassen växer på ren, sandig eller stenig botten, eller i friska strömdrag; dock ser man honom äfven ofta i grunda sjöar med lerig eller öfvervuxen botten. Efter vattnets och ännu mera efter bottnens färg och beskaffenhet rättar abborren, liksom alla andra fiskar, sin för öfrigt välbekanta, grön- eller grågula färg, mörkare upptill, en svart fläck på slutet af första ryggfenan och 5-6 mörkare tvärband på kroppen. Undersidan af kroppen är blekgrå och alla fenor på denna sida mer eller mindre röda. Mera obestämd är teckningen på yngre individer och på dem, som lefva i grumliga eller gräsfyllda, grunda vatten. Lifligast är hans färgteckning, där han lefver i klart vatten vid steniga stränder. Under lektiden (april-midsommar), liksom när han stimmar vid midsommartiden -- då man ser honom söka grunden, där han jagar småfisk och insekter - bär han sin högtidsdräkt af den renaste färgen. Till sitt lefnadssätt är abborren efter sina förhållanden en bland de mest utvecklade roffiskar. Vanligen står han djupet, väntande sitt rof; men när detta kommit honom inom håll, skjuter han fram pilsnabbt. Genom detta hans sätt att gripa sitt rof känner man vid metet lätt igen hans napp, då flötet med fart drages ner. De tider, då han nappar bäst, och då abborrmetet är ett ofta rätt lönande och mycket omtyckt tidsfördrif, äro morgnar och aftnar under sommarmånaderna. Förmånligast anses augustimorgnar vid soluppgången, helst under mulen himmel och vid sakta blåst. Då söker man honom säkrast i vasskanten eller vid bråddjup och grund. Man kan med konst göra ett grund att locka honom till genom att nedsänka en hop stenar, grenar och ris. Till agn kan man nyttja metmask, fiskyngel, små elritsor, ostbitar o. d. Abborren fångas äfven på flere andra sätt, såsom med mjärdar, långref, n1lt och not. Han tål att länge förvaras i sump. I synnerhet saltsjöabborren är allmänt ansedd såsom en af de läckraste och sundaste fiskar. Af skinnet göra lapparna ett utmärkt lim. Till sin storlek växlar abborren naturligtvis i första rummet efter åldern ; men i smärre och grundare vatten blir han aldrig så stor som i de större och djupare vattnen. Vä1 hör man, i synnerhet från de norra landskapen, talas om abborrar af omkr. 2 kg. vikt; men de aborrar man vanligen kallar stora och anser vara de bästa hafva en vikt af 1 a' 1½ kg. En på några ställen förekommande egendomlig form med högre kropp har man kallat rudabborre Näst människan är gäddan abborrens farligaste fiende; mot smågäddor utspärrar han likväl modigt sina taggar i fenor och på gällock till själfförsvar. Hans förmåga att föröka sig skulle vara ofantlig - man har nämligen beräknat antalet af romkorn i en aborrhona till öfver 200,000 -, men hon lägger dessa ägg förenade i form af en sträng, så att sannolikt blott ett fåtal kan befruktas af hannens mjölke och utvecklas, medan flertalet dör bort. F. A. B Början