Till hemsidan brasvar.se
Sandsten i Skagern

Wahlgren 1995: Sammanfattning / Zenzen 1926: Historiska notiser, Bergarter, Karta, Trollberget, Rörvik

Beträffande bilder och litteraturförteckningar hänvisas till orginalskrifterna som finns på SGU.
Schematiska bilder utförda av Bo Carneheim, baserade på Zense'ns figurer. Större bilder i separat fönster
Fig 1 Översiktskarta Fig 4 Detaljkarta Fig 5 Profil
Punkt "5", Rörvik detaljkarta fig.4 Punkt "4" i texten "3", Trollberget, detaljkarta fig.2 Punkt "2" omnämnd i texten Punkt "1" omnämnd i texten
Blå Skagern, Grå Urberg, Gul Visingsöformation/Sandsten, Röd Häll av sandsten eller skiffer, Mörkgul Skiffer, Grönt streck Förkastning

Början
Ur SGU Rapporter och meddelanden nr 84. Regional berggrundsgeologisk undersökning. 1995.
Artikel av Carl-Henric Wahlgren

Visingsögruppen i Skagernområdet

I Skagernområdet förekommer Visingsögruppens bergarter, vilka har en ålder på ca 800 milj. år, lokalt ovanpå urberget. Förekomsten av Visingsösandsten, vilken utgör den äldsta enheten i Visingsögruppen, är känd sedan länge i området kring sjön Skagem (Blomberg 1904, Zenzen 1926). Enligt Zenzen (1926) omnämns sandstenen i trakten av Finnerödja första gången redan 1775 av J.A. Gyllenhaal.
Förutom förekomsten av sandsten i fast klyft vid Skagems strand nära Rörvik (fig.1; Zenzen 1926, Wahlgren 1995), beskriver även Zenzen (1926) förekomsten av både sandsten och lerskiffer vid Skagem nära Otterberget (fig. l).
TilIsammans med Lars Karis, SGU, "finkammades" området utmed Skagems strand nära Otteberget för att försöka återfinna dessa hä1lar. Strandområdet är mycket dåligt blottat, men i strandzonen NNO om Otterberget påträffades längs en ca 40 m lång sträcka ett antal mycket små blottningar. Från sydväst mot nordost förekommer den vanliga Visingsösandsten, siltsten, lerskiffer, siltsten och åter normal sandsten, vilket sålunda bekräftar Zenzens (1926) iakttagelser. I den nordöstra delen är lagringen i sandstenen orienterad i N60O/45NV medan lagringen i skiffern (fig. 3) är N80V/50N. Vidare indikerar den långa sammanhängande sandstranden i viken väster om Otterberget att sandsten förekommer även här.
En stor, brant mot sydost stupande, revers förkastning i NO-SV kan följas utmed Skagems sydöstra strand. Denna begränsar utbredningen av Visingsögruppens bergarter. Nedsänkningen av det nordvästra blocket är anJedningen tilI att dessa lättvittrade bergarter har bevarats. Precis intill förkastningen är den vanjigen guIvita sandstenen ställvis kraftigt uppsprucken och sekundärt rödfärgad i samband med uppsprickningen (fig.4). Variationen i lagringens orientering utefter den ca 40 m långa profilen beror på rörelser i förkastningen och är inte knuten till en äldre veckning. Sydost om förkastningen dominerar den smågrovporfyriska Askersundsgraniten, vilken i detta område ofta är kraftigt påverkad av sensvekonorvegiska plastiska skjuvzoner (fig.5). Som omnämnts i Wahlgren (1995) är rörelserna i de plastiska skjuvzonerna, vilka ställvis är parallella-subparallella med de yngre förkastningarna, och rörelserna i de yngre spröda förkastningarna motsatta. De plastiska skjuvzonerna karakteriseras av "västra-blocket-upp" rörelser medan förkastningarna, där rörelsen är känd, karakteriseras av "västra-blocket-ned" rörelser.
Det mest intressanta och överraskande med dokumentationen ay Visingsögruppens bergarter i detta område är fyndet av lerskiffer. Denna har inte påträffats i andra områden i Visingsögruppens undre enhet, som ansetts uteslutande bestå av sandsten. Lerskiffern utgör troligen en helt lokal bildning och är förmodligen inte av regional stratigrafisk betydelse.

Början
Några anteckningar och iakttagelser rörande Visingsöformationen vid Skagern i Västergötland.
Av
Nils Zenze'n.

1. Historiska notiser rörande sandstenen vid Finnerödja och en breccia vid Ålekvarn i Älgarås socken.

    G. Holm uppgiver år 1885 (12, p.25), att det skulle vara G. WALLENBERG, som först omnämnt sandstenen i trakten av Skagern, nämligen år 1824. Så är emellertid icke förhållandet. Såsom jag vid ett par föregående tillfällen påpekat (20, p.47; 21, p.326), visar ett J.A.GYLLENHAL's manuskript av år 1775 (5), att redan han kände till sandstenen vid Finnerödja. Jag har vidare på nyssnämnda ställen framhållit, att detta GYLLENHAL's manuskript uppenbarligen var väl bekant för S.G.HERMELIN. Första gången sandstenen vid Finnerödja finnes markerad på någon publicerad geologisk karta, är också på denne senares petrografiska karta av år 1804 över en del av Götaland (6). Ett par km NNO om Finnerödja kyrka finner man på nämnda karta det av HERMELIN använda tecknet för sandsten, placerat under namnet "Sågåsen". År 1808 publicerade sedan W.HISINGER några rader (7, p.216) om bl.a. samma sandstensförekomst. Innan jag citerar honom, vill jag först anföra vad GYLLENHAL år 1775 i sitt ovannämnda manuskript (5) uttalar rörande sandstenen vid Finnerödja och en breccia vid Ålekvarn i Älgarås socken:
    "Til det andra slags Flöts-berg, som alldrig ligga enstakadt, utan alltid allvräkta på någon uråldrig bergsluttning. . . . räknar jag af dem, som finnas här i Riket - -
    h) I Finnerödja S:n, Den yttersta åt N. af Skaraborgs Län: Där en tract omkring kyrkan är öfverrösad med sandstens-geschiebe, hvaribland så många äro både kantiga och stora, at jag säkert tror det en sandstens-Flötz äfven där står at uptäckas: Och ändteligen
    i) i samma Län och Härad, men Älgarås S:n, strax nedanför eller S. om Ålquarnen, där en bäck faller utur Ål-sjön, hvars bäckdals västra sida är en bergvägg, som består af Breccia Jaspidea. ---
    h) den Sandstens~arten, som förefaller så ymnigt i Finnerödja S:n liknar den. som utgör hvarf uti och vid Wettern, äfven så mycket, som Kinnekulles liknar Billingens och Lugnås-Flötzens i samma Län, och kan med äfven så mycken sannolikhet säjas vara med honom samtidig til danande, som Kinnekulles med Billingens.
    i) Hufvud-ämnet af den Breccia Jaspidea, som finnes i Skaraborgs Län, Wadsbo Härad och Älgerås S:n, straxt nedanför eller S. om Ålquarnen i W. sidan af en bäck-dal, är Lefverbrun Jaspis, och mera sällan af Quartz, GraQit och Kalckspat. I drus-hål och lössnor är den Jaspis-arten, som utgör hnfvudämnet, öfverdragen med en Quartz-hinna, hvilcken skjutit an i sina Grystaller."
    HISINGER åter anför följande år 1808 rörande de båda ifrågavarande bildningarna (7, p.216):
    "1 Elgerås Socken, straxt nedanför eller S. om "Alquarnen, der en bäck faller ur Ålsjön, bar GYLLENHAL anmärkt lager af Jaspis konglomerat, som bekläder en bergvägg på V. sidan om bäcken. Denna gyttring, likasom den sandstensart, af hvars lösa flisor en trackt omkring Finnerödja kyrka är öfverrösad, och som gifver anledning att förmoda fasta lager deraf i grannskapet, tyckas härstamma från en äldre daning än de förenämde öfvergångsbergen" (=Kinnekulle m.fl.).
    Vad GYLLENHAL's "Breccia Jaspidea", alias HISINGER's "Jaspis konglomerat" vid Ålekvarn i Älgarås socken beträffar [platsen ligger mellan sjön Unden och västra stambanan samt c:a 2 mil SSW om Finnerödja kyrka], omnämner HISINGER denna bildning även år 1834 (9, p.22), då han upptager ifrågavarande förekomst bland till övergångsbildningarna hörande konglomerat och breccior. Något ytterligare uttalande om den i litteraturen känner jag icke till, men enligt vad statsgeologen H.HEDSTRÖM på förfrågan benäget meddelat mig, förekommer på den av GYLLENHAL angivna platsen vid Ålekvarn visserligen en breccia med jaspisartade partier, men denna är - såsom GYLLENHAL'S mycket tydliga beskrivning av densamma också bestämt antyder - en uppenbar rivningsbreccia och ej av sedimentärt ursprung. Breccian iakttogs år 1899 av numera rektor S.SÖDERLINDH under rekognosceringen av geologiska kartbladet "Töreboda", och i sällskap med denne besåg statsgeologen HEDSTRÖM sedermera förekomsten.
    Nästa gång sandstenen vid Finnerödja kom till omnämnande i litteraturen efter 1808, var år 1811, även då av HISINGER (8, p.23). Något nytt därom tillade han emellertid icke vid det tillfället.
    När WALLENBERG sedan år 1824 omnämnde sandstenen i trakten av Skagern, skedde det i följande ordalag (18, p.87, noten): "Det förtjenar måhända anföras, att öster om Skagern uppom Skagersholm finnes en sandstensbildning, som närmast synes likna den vid Vettern, men så överhöljd af lösa jordlager, att man blott på ett ställe skall hafva sett fasta lagret. Stenkastningar deraf sträcka sig allt uppom Finnerödja, och hela landet utmed Skagerns östra sida har en sådan låghet och jämnhet, som plägar härröra af flolägrig grund."
    På HISINGER'S år 1834 utgivna geologiska översiktskarta över mellersta och södra delarna av Sverige (9) finnes ett litet sandstensområde markerat vid Skagern, nämligen kring själva Skagersholm, ej vid den 3½ km SO därom belägna Finnerödja kyrka, NNO om vilken HERMELIN på sin tidigare omnämnda karta (6) förlagt sandstenstecknet. Sandstenen är på HISINGER'S karta betecknad såsom "Öfvergångs Sandsten", och i upplysningarna till kartan finner man också förekomsten omnämnd (9, p.20) bland övergångsbildningarnas sandstenar genom lokaluppgiften: "Finnerödja. Skagersholms skog, torpet Trehörnings-ängen."
    Utav denna lokaluppgift får man det intrycket, att HISINGER erhållit den upplysningen, att sandstenen funnits anstående vid Trehörningsängen, och placeringen av sandstensområdet på den till beskrivningen hörande kartan antyder då, att han ansett det nämnda torpet ligga i närheten av själva Skagersholm. Denna av mig här framställda förmodan måste också sägas stå i god överensstämmelse med ett uttalande på den med HISINGER'S egen stil utskrivna etiketten till en i hans på Riksmuseet förvarade samling befintlig stuff av "Sandsten, rödbrun. Flyttsten vid Finnerödja kyrka i Vestergötland" (10, p.16). HISINGER'S ifrågavarande uttalande rörande denna sandsten lyder nämligen: "Skall finnas i fast lager vid Skagersholm."
    Nu visa emellertid de ekonomiska kartorna över trakten, att torpet Trehörningsängen ej ligger så nära Skagersholm, som HISINGER ovan förmodas ha antagit, utan i stället 1 km NNO om Finnerödja kyrka, och sålunda lika långt från Skagersholm som nämnda kyrka, samt dessutom i själva verket ungefär där HERMELIN förlagt sandstenstecknet på sin karta. I verkligheten synas sålunda HISINGER och HERMELIN båda avse samma lokal. Jag vill anföra ett par i detta sammanhang av intresse varande omständigheter rörande Bergskollegii mineralsamling, för vilken ingendera av de båda nämnda forskarna stod främmande. Den ifrågavarande samlingen innehöll nämligen på sin tid sedan senast något av de första åren av 1800-talet några sandstensprov från Finnerödja socken och med den närmare lokaluppgiften: "Torpet Trehörningsängen på Skagersholms Bruks Skog" (11). Ifråga om dessa stuffer finnes ej anmärkt, att de skulle vara slagna ur lösa block, varför man snarast får den uppfattningen, att de borde vara tagna ur fast klyft. Ett annat stycke sandsten, som skall ha varit från "Sågåsen, söder om klåckare Bostället i Finneröjda, säges däremot (11) uttryckligen vara "Geschiebe". Ekonomiska kartbladet Finnerödja visar klockarebostället beläget 1 km SW om kyrkan. Något ord "Sågåsen" finnes ej på sistnämnda karta. Qm detta får antagas vara benämningen på en av de vid Finnerödja framstrykande åsarna, skulle det ej ligga någon motsägelse i att HERMELIN'S karta av år 1804 visar "Sågåsen", N om kyrkan, under det att här nyss talats om "Sågåsen", även på andra sidan om densamma.
    J.H.af FORSSELLEs' geognostiska karta över Sverige (4) från mitten av 1800-talet upptager sandsten vid Skagern i ungefär samma utsträckning som A.BLOMBERG's bergartskarta av år 1904 till bl. "Skagersholm" (2), d.v.s. från trakten av Styfvanäs något N om Skagersholm, förbi sistnämnda plats ned till trakten av Finnerödja kyrka. Åtminstone hittills har jag ej lyckats utröna någonting om huruvida FORSSELLEs' kartas uppgifter om sandstensområdet äro grundade enbart på iakttagelser rörande lösa block, eller om man vid den av honom ledda kartläggningen möjligen funnit sandsten även i fast klyft.
    J.G.O.LINNARSSON, vilken observerat WALLENBERG's i det föregående citerade uppgifter av år 1824 (18, p.87, noten), omnämner år 1871 (17, p.6), dels att han själv vid ett besök på stället förgäves sökt efter en fast sandstensklyft, och dels att den dåvarande generationen på platsen ej hade sig något bekant om tillvaron av någon sådan. Enligt A.BLOMBERG (2, p.12) påträffades ej heller vid den år 1895 påbörjade rekognosceringen av geol. kartbladet "Skagersholm" inom vilket Finnerödjaområdet faller, någon enda fast klyft av sandsten inom bladets område. Ar 1900 blev Finnerödja-sandstenen föremål för undersökningar även av J. G. ANDERSSON, vilken anmärker (1): "Liksom tidigare iakttagare fann jag sandstellen endast såsom lösa block V och N om kyrkan", Såsom av den föregående redogörelsen torde framgå, finnas likväl omständigheter, som berättiga till en förmodan. att man vid något tillfälle under sista fjärdedelen av 1700-talet eller strax i början av 1800-talet åtminstone kan ha trott sig ha iakttagit fast anstående sandsten vid torpet Trehörnjngsängen, c:a 1 km NNO om Finnerödja kyrka. Givetvis skulle det vara av värde, om vid tillfälle någon intresserad ville på platsen söka utreda, om fast klyft av sandsten rimligtvis kan antagas ha varit blottad på eller i närheten av det angivna stället.

Början
2. Om ett par förekomster av Visingsöformationens bergarter vid Trollberget nära Otterberget och vid Rörvik på södra stranden av Skagern.

    Såsom jag förra året i korthet omnämnde i en uppsats i denna tidskrift (21, p.331), upptäckte L.J.IGELSTRÖM år 1854, att sandsten fanns anstående i trakten N O om Otterbergets gård på södra stranden av sjön Skagern. Hans undersökningar i denna trakt utfördes på uppdrag och bekostnad av statsrådet J.W.WÆRN (15), och IGELSTRÖM avlämnade samma år redogörelser för sina iakttagelser både till denne (13) och till Jernkontoret i Stockholm (14). Till Riksmuseets Mineralogiska avdelning översände han dessutom en del prov på de under kartläggningen insamlade bergarterna, bl.a. av sandstenen, vilken visserljgen angavs vara från en ny fyndort, men dock ej erhöll närmare lokalbeteckning än "sjön Skagern (södra strand)". I tryck synes IGELSTRÖM aldrig ha omnämnt den ifrågavarande förekomsten. Denna blev också fullständigt förbisedd i geologiska kretsar, ända tills hrr C.ÅKE ROSLUND, Otterberget, och nuvarande förste arkivarien EINAR WÆRN vid Riksarkivet i Stockholm kommo att år 1920 intressera sig för att få den ifrågavarande sandstenen, som de sett omnämnd i IGELSTRÖM's på sin tid till statsrådet WÆRN överlämnade redogörelse, undersökt. Jag kom därigenom i tjllfälle att få avlägga tre korta besök i trakten åren 1920, 1921 och 1922 samt erhöll därvid kännedom också om en annan för familjen WÆRN bekant sandstensförekomst vid Skagern, nämligen vid Rörvik. Med hr C.ÅKE ROSLUND's benägna medgivande får jag i det följande lämna en kort redogörelse för vad som hittills utrönts beträffande dessa båda förekomster.
    Sandstenen vid Rörvik finnes ej upptagen vara sig i IGELSTRÖM'S manuskript eller på hans karta och var tydligen obekant för honom. Hans beskrivning av förekomsten vid Trollberget i närheten av Otterberget lyder enligt den till statsrådet WÆRN överlämnade redogörelsen (13) : "Emellan Otterberg och Herrängen (i det så kallade Trollberget) finnes Sandsten, lik Kinnekulle sandsten. Sandstens-schickterna skjuta ut i Skagern med N.V.-S.Ost1ig riktning samt 45° fall mot NO. De äro vid sjöstrand i Trollberget synliga till 100 alnars mägtighet, och hvila på ett 1ika mägtigt lager af Grauwacka, hvilken i sin ordning är lägrad på den allmänna Nordiska Gneissen. Det är mycket troligt att Sandstenschickterna hafva en långt större mägtighet än den uppgifna, ehuru jordbetäckning i trakten af Herrängen hindrar observation i detta hänseende. Upp om Herrängs hage, i höjdsluttningen mot sjön Skagern, 700 alnar från sjöstrand återfinner man de i Otterberget synliga Sandstens-schickterna, uppskjuta i en kullafsatts af höjden. Äfven Grauwackan är här synlig, Sandstenens utseende visar st. N:o 95, 96. De Sandstens-schickter, som äro närmast anlägrade till Grauwackan hafva gröfre korn, äro mindre homogena, st. N:o 97! och visa stundom tunnare mellanlager af röd Sandsten st. N:o 98. I allmänhet äro lagren närmast Grauwackan, 1iksom denna själf, vid utgåendet i sjön, mycket söndervittrade och förstörda af sjöns härjningar. Grauwackan, hvilken högre upp i bergen, neml. i hagarne och skogen Sydost från Trollberget, är mycket hård, bestående af en röd grundmassa, inneslutande fragmenter af Gneijs, Qvartz och Fältspath, st.N:o 99 - är vid sjöstranden till följe af sjövattnets och luftens gemensamma verkan, mycket lös och förvittrad, st.N:o 100, samt framställer såsom sista förstörelseprodukten en röd jernoxidlik jord. -----
    Sandstens aflagringen, eller öfvergångs-serien, är blott inskränkt till trakten mellan Otterbergs och Herrängs gård, - eller möjligtvis sträcker den sig ända från Otterberget till den 1/8 mil öster om Herrängen belägna Otterbäcks gård, - den sträcker sig icke längre i söder än 1000 a1nar från stranden af Skagern. Huruvida öfvergångskalk-schickter äro lagrade på de funna sandstens-schickterna vid Skagern därom kan ingenting i anseende till bristande observation för jordbetäcknings skull sägas. Intet enda öfvergångskalkgeschiebe har funnits hvarken i trakten af Herrängen eller andra trakter. Detta tyckes motsäga existensen af sådana lager. Hvad som däremot talar för saken är, att en mergelhaltig lera på hvilken sand öfverst hvilar, finnes såsom alf på 1 a 1½ alns djup i Herrängs och Otterbäcks in ägor ----
    Vid Herrängs gård, 30 alnar söder om husen, framsticker den vanliga Nordiska Gneissen ---

Början   Trollberget   Rörvik

översiktskarta Fig 1. Södra stranden av Skagern...observationer av N.Zenze'n 1920-22.

Förkortade namn: Gudhammar, rvik, gesten, Hulan, Fagersanna, Deldenäs, Otterberget, Trollberget, Herrängen. Otterbäcks Gård ligger t.h. utanför kartbilden. Skagern har blå, urberget har grå och Visingsögruppen (ospec.) har gul färg. Vägar orange liksom Zenzen's undersökningspunkter. Punkt 3, Trollberget, är förstorad i fig 2 och 3. Punkt 5, Rörvik, är förstorad i fig 4 och 5.


    Vid Otterbäcks gård går Gneissen ännu närmare intill sjön än vid Herrängen, ty han finnes här redan på 200 alnars afstånd från sjöstrand. ----
    På kartskissen fig. 1 har jag sökt giva en översikt av vad som kan anses vara säkert bekant angående förhållandet mellan urberg och Visingsöformation i det här ifrågavarande området vid Skagerns södra strand. Vad urberget beträffar, har jag därvid dels tagit hänsyn till de på geol. kartbladet "Skagersholm" inlagda hällarna, dels begagnat några av mig gjorda kompletterande observationer. Som bl. "Skagersholm" ej visar berggrunden blottad på något enda ställe mellan Herrängen och Otterbäcken och jag ej kommit i tillfälle besöka den trakten, varför det är mig obekant, om förhållandena därstädes måste tydas så som IGELSTRÖM gjort det, har jag däremot icke ansett mig böra vid detta tillfälle begagna mig av hans ovan citerade uppgift, att en urbergshäll skall finnas ganska nära sjöstranden vid Otterbäcken. x Icke heller vågar jag ännu bestämt uttala mig om, huruvida urberget är blottat fullt så nära byggnaderna vid Herrängen som IGELSTRÖM angiver. Däremot har jag observerat en på bl. "Skagersholm" ej utlagd urbergshäll 60 a 70 m NNW om vägskälet S om Herrängen, ungefär där "l" står på kartskissen fig. l, och så långt mot sjön Skagern till har jag därför kunnat markera urberget,
    IGELSTRÖM's formulering av uppgiften om den "upp om Herrängs hage, i höjdsluttningen mot sjön Skagern, 700 alnar [=420 m] från sjöstrand" anstående sandstenen föranledda mig att söka denna häll i trakten kring själva Herrängen, där jag dock ej kunnat återfinna densamma. Vid mina besök i trakten var det mig obekant, att det emellertid - såsom det ekonomiska kartbladet "Finnerödja" utvisar - ungefär halvvägs mellan Trollberget och Herrängen finnes ett mindre område invid stranden, vilket hör till Herrängen. När jag helt nyligen observerade detta, kom jag att tänka på, att det kanske kan vara detta område, som IGELSTRÖM avsett med orden "Herrängs hage". I så fall borde den av honom, Omnämnda sandstenshällen återfinnas ungefär där jag satt "2" på kartskissen fig.l. Jag har visserligen dels rekognoscerat själva stranden på hela sträckan Herrängen till Trollberget och dessutom gått kors och tvärs i skogen däremellan utan att finna några andra hällar än dem vid själva Trollberget, men på grund av de nuvarande vegetationsförhållandena är terrängen synnerligen svåröverskådlig, och jag vill på intet sätt bestrida möjligheten att det kan finnas fast klyft av sandsten på det antydda stället.
Början   Karta   Rörvik

Fig 2 Detaljkarta Fig 3 Profil
Fig 2. Visingsöformationen vid Trollberget nära Otterberget. Kartskiss upprättad den 9 jan. 1921 av Nils Zenze'n.
Fig 3. Profil efter A-B i fig.2.
(Förklaringstexter i fig: Visingsöformation (gul), Skiffer (brun), Urberg (grå), Hällar (röd) av sandsten och skiffer, Förkastning (grön).)

    Omkring "3" på fig 1 och 2 och väster därom i och invid Trollbergets brant mot sjön finns talrika, på bl. "Skagersholm" ej utlagda hällar av urberg, vilka göra det möjligt att avgränsa detta på sätt som fig. 1 och 2 visa.
    Vid "4" NW om Hulan fann jag likaledes, vid vandring längs stranden från Otterberget till Rörvik, en liten, å bl. "Skagersholm" ej heller markerad urbergshäll alldeles invid Skagern. Vid den fortsatta vandringen observerades däremot icke berggrunden blottad på något ställe förrän just vid själva Rörvik, där, förutom sandsten, även en stor urbergshäll - Vid "5" - finnes, såsom fig.1 och 4 visa. Bl. "Skagersholm" visar ej någon blottad berggrund i denna trakt.
    När man från Otterbergets gård följer gångstigen mot NO nära stranden, passerar man först en rad hällar av starkt förskiffrad Filipstadsgranit. Längre fram, vid det s.k. Trollberget, som stiger lodrätt upp vid sjön och är väl c:a 6 a 7 m högt, igenkänner man ofta icke granitkaraktären hos den här vanligen mörkt rödbrunt färgade, tydligen starkt uppkrossade bergarten. Endast undantagsvis lyckas man slå prov som visa en ännu igenkännlig Filipstadsgranit med dess stora fältspatindivid. I fortsättningen mot N 60° a' 70° O av strandbranten härstädes är på ett par ställen sandsten blottad på nordvästra sidan av branten (e och f på fig.2), ett par meter lägre än dennas högsta partier (se fig. 3). På det ena stället ligger sandstenen på knappt 1 m, på det alldra på ett något större avstånd från branten med dess här ytterst starkt sköliga, mörkt rödbruna bergart, som vid närmare påseende här och där visar större fältspater och av allt att döma måste uppfattas såsom en förstörelseprodukt av Filipstadsgraniten invid en förkastning. Någon typisk rivningsbreccia har jag däremot icke själv observerat härstädes. En sådan visar däremot ett av IGELSTRÖM år 1851 till Riksmuseets Mineralogiska Avdelning insänt prov även av hans "Grauwacka" från "Otterbergs gård vid sjön Skagern", såsom hans lokaluppgift lyder. Enligt hans framställning skulle ju denna bildning ligga på gränsen mellan sandsten och urberget, och det blir sålunda tydligt att det är de invid en förkastning mellan de yngre avlagringarna och urberget förefintliga, söndertrasade partierna av detta senare, vilka IGELSTRÖM uppfattat såsom en sedimentär bildning.
    De ursprungliga blottningarna vid Trollberget av sedimentbergarter inskränkte sig till de på kartskissen fig.2 med a, e och f markerade hällarna av sandsten. Efter mitt första besök på platsen i okt. 1920 lät emellertid hr C.ÅKE ROSLUND i nov. samma år företaga grävningar på ett flertal andra ställen. Förutom genom till mig insända prov fick jag sedan vid ett nytt besök i jan. 1921 tillfälle att på platsen taga del av de genom dessa arbeten vunna resultaten. I det följande vill jag häll för häll enligt bokstavsbeteckningarna på kartskissen fig. 2 i korthet redogöra för vad som sålunda blivit bekant.
    a. Häll av ljus, svagt brunaktig, finkornig och ganska lös sandsten, tämligen tunnbankad, strykning NW-SO, stupning c:a 85° NO. Sandstenen, som sålunda står nästan vertikalt och i i vilken glest spridda små rostfläckar äro allmänna, är blottad endast till ungefär 3 m mäktighet. Huvudmassan av sandkornen, vilka utgöras av kvarts, fältspat och sparsamt en delvis eller ibland helt kloritiserad biotit, vartill tillfälligtvis komma muskovit, zirkon m.m., äro kantrundade och 0.2-0.3 mm stora. Här och där ligga dock enstaka större sandkorn, rent undantagsvis även något litet gruskorn. Någon egentligen n!ämnvärd mängd mellanmassa finnes ej mellan sandkornen. Obetydliga kvantiteter lera och nybildad kvarts binda dock nödtorftigt ihop dessa.
    De flesta sandkornen utgöras visserligen av kvarts, men sandstenen måste dock betecknas såsom mycket rik på fältspat (gitterstruerad mikroklin, mera sällan tydlig plagioklas). Rätt många fältspatkorn äro m.l.m. starkt vittrade, men det stora flertalet visa en frisk fältspatsubstans. Liksom alla de övriga i det efterföljande beskrivna bergarterna är sandstenen ej märkbart pressad.
    b. Under grävningsarbetena blottlades, enligt vad hr ROSLUND meddelat, härstädes en ljus sandsten, lik den föregående. Vid mitt besök i jan. 1921 var den fasta klyften redan åter dold av nedrasad sand.
    c. Hr ROSLUND meddelar, att han här under de lösa avlagringarna gått ned ungefär 1.5 m, eller nästan ned till Skagerns nivå, i skiffer. Vid mitt besök i jan. 1921 hade gropen rasat igen, och det stod vatten i den, varför jag ej kom i tillfälle att undersöka den fasta klyften. Det upptagna skiffermaterialet, som låg kring gropen, visade sig ej beständigt i fria luften, utan föll redan då, knappa 2 månader efter upptagandet, sönder, så snart man tog i det. Lyckligtvis hade jag dock omedelbart efter sedan gropen upptagits, erhållit ett prov av bergarten från hr ROSLUND, varför det i alla fall blivit möjligt att undersöka densamma. Dess strykning och stupning har jag dock ingen uppgift om.
    Skiffern är grå och visar en tät växling av upp till 1 mm, mera sällan några få mm tjocka, störda lager, dels mörkare, något brunaktigt grå sådana av lerskifferkaraktär, dels ljusgrå, finsandiga lager.
    I slipprov ser man att de mörka, lerskifferartade lagren huvudsakligen bestå av biotit med något klorit och muskovit. En del av mineralindividen i denna massa äro visserligen helt små, men man urskiljer dock tydligt talrika glimmer- och kloritfjäll av från några få tiondels mm upp till mer än 1 mm längd.
    De ljusa lagren skilja sig från de mörka endast därigenom, att de i en täm]igen sparsam grundmassa av de mörka lagrens karaktär innehålla mycket talrika små sandkorn av kvarts och fältspat, vartill komma små malmkorn m. m. Dessa sandkorn bestå mestadels av mindre än 0,1 mm tjocka, men upp till 0.4 mm långa, i skarpa små mineralsplittror. Enstaka, 0.5 mm stora, isometriska kvartskorn uppträda också, ehuru endast helt sparsamt.
    Vid klyvning av det skifferprov jag erhållit, framkommo ett par efter skiktytorna liggande, svarta, runda små skivor av ungefär 1½ mm diameter. Om dessa har prof. C. WIMAN i Uppsala haft vänligheten meddela mig, att de med hög grad av sannolikhet äro identiska med de bildningar i Visingsöformationen vid Vättern, vilka han år 1895 beskrivit (19, pp.109-113) såsom ett prekambriskt fossil. På ett av de prov jag sänt honom, försökte prof. WIMAN att även mikroskopiskt konstatera identiteten, men försöket ledde ej till något resultat, emedan exemplaret var olämpligt bevarat.
    d. Vitfläckig, röd sandig lera, som blottlagts vid grävningarna. Ett slamningsförsök visade, att huvudbeståndsdelen i massan utgöres av sand. För övrigt har bildningen icke blivit närmare undersökt, men utseendet på densamma antyder, att den hör tillsammans med sandstens- och skifferbildningarna och ej till de kvartära avlagringarna.
    e. och f. Sandsten. Denna visar en växling av ]jusa och rödbrulla lager, vilka senare ej äro sammanhållande, utan falla sönder till sand. Sandstenens olikfärgade lager äro av varierande mäktighet: ibland endast några cm, ibland ett par dm. I de ljusa lagren finnas efter skiktytorna helt smala, vanligeu gröna, ibland delvis rödbruna, längre och kortare strimmor av mycket tät slamsten, och små fragment av sådan uppträda här och där i sandstenen.
    Sandstenen är här betydligt grövre än vid a. Huvudmassan av kornen äro 0.4-0.7 mm i diameter, och enstaka lager kunna vara ännu grövre med c:a 1 mm stora sandkorn. Även i de finkornigare varieteterna finnas sparsamt små gruskorn med en diameter av mellan 2 och 3 mm. Sandkornen äro nog i regeln åtskilligt rundade, men avrundningen är dock oftast ofullständig. Kornens form, storlek och tämligen goda sortering har gjort att det blivit ganska stort utrymme för ett bindemedel, vilket i detta fall utgöres av kalkspat med en del lerpartiklar och opaka små klumpar. De ljusa lagren bestå sålunda av kalksandsten. De flesta kornen utgöras visserligen av kvarts, men även i detta fall är sandstenens rikedom på fältspat stor, av vilken anledning dess färg drager något i rött. Fältspaten visar samma förhållanden som i sandstenen vid a. Enstaka korn av zirkon ha iakttagits i slipproven av sandstenen.
    Sanden från de röda lagren fräser endast helt obetydligt för syra, och kalkspathalten är där tydligen ganska liten. Däremot är lerhalten rätt mycket större än i de ljusa sandstenslagren. I slutet av år 1920 hade statsgeologen Dr SIMON JOHANSSON vänligbeten göra ett par prov på den röda sanden från de ifrågavarande lagren. Han prövade den preliminärt på hållfasthet och genomsläpplighet och fann sanden ur dessa synpunkter utmärkt lämplig som gjutsand. Hållfastheten visade sig ungefär lika stor som hos engelsk rödsand från Nottingham och hos Svedalasand, under det att genomsläppligheten för gaser var betydligt större hos sanden från Trollberget än hos de båda andra, rörande vilkas egenskaper se Dr SIMON JOHANSSON's undersökning av några svenska formsandsorter (16).
    Förhållandena här intill förkastningen gjorde det svårt att bestämmma strykning och stupning hos sandstenen. Till slut erhöll jag vid e ett värde, enligt vilket strykningen skulle vara nära NW-SO och stupningen 50° NO. Det kan nog emellertid vara ovisst, om detta värde verkligen är fullt representativt för lagrens förhållande här. Dock stämmer det ju mycket väl med det av IGELSTRÖM angivna värdet. På grund av att både vid a och vid e sålunda erhållits ungefär samma värde på strykningen, har jag ansett mig böra preliminärt antaga, att även skiffern vid c stryker i samma rlktning, ehuru det väl knappast behöver särskilt framhållas, att iakttagelsematerialet från området ännu är alldeles för knappt för att man skall kunna med nämnvärd säkerhet uttala sig om lagrens sannolika förlopp. Likaledes är det naturligtvis, fullkomligt ovisst, huruvida man har en obruten lagerserie mellan a och f, eller om komplexen är uppdelad i ett antal mot varandra , förskjutna skållor. Man torde kanske snarast böra förutsätta, att det senare alternativet kan vara det sannolikare.
Början   Karta   Trollberget

Fig 4 Detaljkarta Fig 5 Profil
Fig 4. Visingsösandsten vid Rörvik. Kartskiss upprättad den 9 jan. 1921 av Nils Zenze'n.
Fig 5. Profil efter C-D i fig.4.
(Förklaringstexter i fig: Häll (röd) av sandsten, Häll av urberg, Förkastning.)

    Vid Rörvik är sandsten blottad på en sträcka av c:a 55 m alldeles invid stranden nedanför en 5 a 6 m hög brant (fig.4 och 5) av gnejs, som delvis har ett breccieartat utseende. Sandstenen, som är blottad nästan alldeles intill gnejsen, är oskiktad, och endast till en ringa del tyckes den uppdelad i bankar, vilka stupa ett par, tre tiotal grader mot NW. Den visar ljusare partier i starkt rödfärgade sådana, och den tydligt sekundära rödfärgningingens fördelning i sandstensmassan är sådan att bergarten får ett vackert breccieartat utseende (se fig.6 =foto). Vid närmare påseende iakttager man likväl redan med blotta ögat, att några verkliga brottstycken icke finnas, vilket ytterligare bekräftas av den mikroskopiska undersökningen, vilken visar att inga störningar äro synliga de linjer, som rödådrigheten följer. Man torde väl dock knappast kunna undgå att uppfatta dessa senare såsom spår efter ett slags genom begynnande uppbräckning förorsakade svaghetslinjer i bergartsmassan, utbildade innan denna ännu nått någon högre grad av fasthet. Under sådana förhållanden skulle inga genom sandkornen forlöpande sprlcklinjer nppstå.
    Även de omständigheter, som sammanhänga med sandstenens rödfärgning, tala emellertid sålunda, liksom övriga förhållanden vid sandstensförekomsten vid Rörvik, för att en förkastning framgår därstädes mellan urberget och sandstenen.
    Denna senare är fastare cementerad än sandstenarna vid Trollberget. Karbonater uppträda ej i den, och ett lerigt bindemedel med små biotit- och kloritfjäll m.m. finnes visserligen mellan sandkornen, men dess mängd är helt obetydlig. Sorteringen har ej gått långt, och de större sandkornen skiljas i allmänhet från varandra av mindre sådana. De förra, som dock äro talrika och ha en diameter av 0.5-0.6 mm, undantagsvis upp till 1 mm, äro väl avrundade; de mindre sandkornen åter, vilka i avtagande mängd tyckas omfatta alla graderingar under 0.5 mm ned till åtminstone 0.1 mm, äro kantavrundade till kantiga.
    Det stora flertalet av särskilt de större sandkornen bestå av kvarts. Bland de mindre kornen är även fältspat ganska allmän. Rörande denna gäller detsamma som i fråga om sandstenarna vid Trollberget. I slipprovet av sandstenen vid Rörvik observerades också enstaka korn av turmalin och zirkon. Undantagsvis finnas även här större fjäll av både biotit och muskovit med en längd av c:a 0.5 mm.
    Såsom framgår av IGELSTRÖM's ovan citerade beskrivning av förhållandena vid Trollberget, jämför denne sandstenen därstädes med den vid Kinnekulle. I det i Jernkontorets arkiv förvarade manuskriptet (14) jämför han den visserligen i stället med sandstenen i Närke, men i båda fallen är det dock de normala kambriska sandstenstyperna, med vilka han ansåg sandstenen vid Trollberget förete stor likhet. Denna hans åsikt kan dock icke sägas vara riktig; den enda av de där förekommande sandstensvarieteterna, om vilken man vid flyktigt påseende skulle kunna säga att den i viss mån liknar de kambriska, vore väl den i hällen a vid Trollberget (fig.2). Rörande denna sandstensvarietet har Dr A.H.WESTERGÅRD emellertid benäget meddelat, att han för sin del icke anser, att den kan parallelliseras med de kambriska sandstenarna, utan att han skulle vilja hänföra densamma till Visingsöformationen. Hela den här behandlade sedimentserien vid Skagern visar ju för övrigt också, såsom framgår både av förefintliga beskrivningar av Visingsöformationen vid Vättern och av en jämförelse, som jag själv som hastigast haft tillfälle göra vid ett besök i trakten av Gränna för ett par år sedan, mycket stora likheter med den nämnda Visingsöformationen. Prof. C.WIMAN's ovan refererade uttalande rörande de svarta små skivorna i skiffern vid c vid Trollberget (fig.2), utgör också ett kraftigt stöd för riktigbeten av parallelliseringen av bildningarna vid Trollberget och Rörvik med Visingsöformationen. Även den omständigheten, att, såsom väl torde vara allmänt erkänt, sandstenen i det så närbelägna Skagersolm-Finnerödjaområdet måste räknas till Visingsöformationen, talar naturligtvis redan den närmast för sannolikheten av att även avlagringarna vid Trollberget och Rörvik höra till nämnda formation.
    Trots den stora ofullständigheten i den här lämnade redogörelsen för de geologiska förhållandena vid södra stranden av Skagern, torde det emellertid framgå av det föregående att man nu måste räkna med att Visingsöformationen sannolikt täcker stora arealer på denna sjös botten, liksom att det av allt att döma är möjligt att den bildar berggrunden även efter större sträckor av södra stranden än vad man ännu så länge kan säkert uttala sig om. I detta sammanhang är det också glädjande att kunna påpeka den bekräftelse i väsentliga avseenden, som framställningen av förkastningslinjerna efter södra stranden av Skagern på STEN DE GEER's karta av år 1910 över mellersta Sveriges landformer (3) fått igenom de i det föregående skildrade förhållandena.

    Riksmuseets Mineralogiska Avdelning, Stockholm, den 12 april 1926.

Beträffande citerad litteratur hänvisas till orginalskriften.