Sandsten i Skagern
Wahlgren 1995: Sammanfattning /
Zenzen 1926: Historiska notiser,
Bergarter,
Karta,
Trollberget,
Rörvik
Beträffande bilder och litteraturförteckningar hänvisas till orginalskrifterna som finns på SGU.
Schematiska bilder utförda av Bo Carneheim, baserade på Zense'ns figurer.
Större bilder i separat fönster
Skagern,
Urberg,
Visingsöformation/Sandsten,
Häll av sandsten eller skiffer,
Skiffer,
Förkastning
Början
Ur SGU Rapporter och meddelanden nr 84. Regional berggrundsgeologisk undersökning. 1995.
Artikel av Carl-Henric Wahlgren
Visingsögruppen i Skagernområdet
I Skagernområdet förekommer Visingsögruppens bergarter, vilka har en ålder på
ca 800 milj. år, lokalt ovanpå urberget. Förekomsten av Visingsösandsten,
vilken utgör den äldsta enheten i Visingsögruppen, är känd sedan länge i området
kring sjön Skagem (Blomberg 1904, Zenzen 1926). Enligt Zenzen (1926) omnämns sandstenen
i trakten av Finnerödja första gången redan 1775 av J.A. Gyllenhaal.
Förutom förekomsten av sandsten i fast klyft vid Skagems strand nära Rörvik
(fig.1; Zenzen 1926, Wahlgren 1995), beskriver även Zenzen (1926) förekomsten av
både sandsten och lerskiffer vid Skagem nära Otterberget (fig. l).
TilIsammans med Lars Karis, SGU, "finkammades" området utmed Skagems strand
nära Otteberget för att försöka återfinna dessa hä1lar. Strandområdet är mycket
dåligt blottat, men i strandzonen NNO om Otterberget påträffades längs en ca 40 m
lång sträcka ett antal mycket små blottningar. Från sydväst mot nordost förekommer
den vanliga Visingsösandsten, siltsten, lerskiffer, siltsten och åter normal sandsten,
vilket sålunda bekräftar Zenzens (1926) iakttagelser. I den nordöstra delen är
lagringen i sandstenen orienterad i N60O/45NV medan lagringen i skiffern (fig. 3)
är N80V/50N. Vidare indikerar den långa sammanhängande sandstranden i viken väster
om Otterberget att sandsten förekommer även här.
En stor, brant mot sydost stupande, revers förkastning i NO-SV kan följas utmed
Skagems sydöstra strand. Denna begränsar utbredningen av Visingsögruppens bergarter.
Nedsänkningen av det nordvästra blocket är anJedningen tilI att dessa lättvittrade
bergarter har bevarats. Precis intill förkastningen är den vanjigen guIvita
sandstenen ställvis kraftigt uppsprucken och sekundärt rödfärgad i samband med
uppsprickningen (fig.4). Variationen i lagringens orientering utefter den ca 40 m
långa profilen beror på rörelser i förkastningen och är inte knuten till en äldre veckning.
Sydost om förkastningen dominerar den smågrovporfyriska Askersundsgraniten, vilken
i detta område ofta är kraftigt påverkad av sensvekonorvegiska plastiska skjuvzoner (fig.5).
Som omnämnts i Wahlgren (1995) är rörelserna i de plastiska skjuvzonerna, vilka ställvis
är parallella-subparallella med de yngre förkastningarna, och rörelserna i de yngre
spröda förkastningarna motsatta. De plastiska skjuvzonerna karakteriseras av
"västra-blocket-upp" rörelser medan förkastningarna, där rörelsen är känd,
karakteriseras av "västra-blocket-ned" rörelser.
Det mest intressanta och överraskande med dokumentationen ay Visingsögruppens
bergarter i detta område är fyndet av lerskiffer. Denna har inte påträffats i
andra områden i Visingsögruppens undre enhet, som ansetts uteslutande bestå av sandsten.
Lerskiffern utgör troligen en helt lokal bildning och är förmodligen inte av
regional stratigrafisk betydelse.
Början
Några anteckningar och iakttagelser rörande Visingsöformationen vid
Skagern i Västergötland.
Av
Nils Zenze'n.
1. Historiska notiser rörande sandstenen vid Finnerödja och en breccia vid
Ålekvarn i Älgarås socken.
G. Holm uppgiver år 1885 (12, p.25), att det skulle vara G.
WALLENBERG, som först omnämnt sandstenen i trakten av Skagern, nämligen år 1824.
Så är emellertid icke förhållandet. Såsom jag vid ett par föregående tillfällen
påpekat (20, p.47; 21, p.326),
visar ett J.A.GYLLENHAL's manuskript av år 1775 (5),
att redan han kände till sandstenen vid Finnerödja. Jag har vidare på nyssnämnda
ställen framhållit, att detta GYLLENHAL's manuskript uppenbarligen var väl bekant
för S.G.HERMELIN. Första gången sandstenen vid Finnerödja finnes markerad på någon
publicerad geologisk karta, är också på denne senares petrografiska karta av år 1804
över en del av Götaland (6).
Ett par km NNO om Finnerödja kyrka finner man på nämnda karta det av HERMELIN använda
tecknet för sandsten, placerat under namnet "Sågåsen".
År 1808 publicerade sedan W.HISINGER några rader (7, p.216) om bl.a. samma
sandstensförekomst. Innan jag citerar honom, vill jag först anföra vad GYLLENHAL år 1775
i sitt ovannämnda manuskript (5) uttalar rörande sandstenen vid Finnerödja och en
breccia vid Ålekvarn i Älgarås socken:
"Til det andra slags Flöts-berg, som alldrig ligga enstakadt, utan alltid allvräkta
på någon uråldrig bergsluttning. . . . räknar jag af dem, som finnas här i Riket - -
h) I Finnerödja S:n, Den yttersta åt N. af Skaraborgs Län: Där en tract omkring
kyrkan är öfverrösad med sandstens-geschiebe, hvaribland så många äro både kantiga
och stora, at jag säkert tror det en sandstens-Flötz äfven där står at uptäckas:
Och ändteligen
i) i samma Län och Härad, men Älgarås S:n, strax nedanför
eller S. om Ålquarnen, där en bäck faller utur Ål-sjön, hvars bäckdals
västra sida är en bergvägg, som består af Breccia Jaspidea. ---
h) den Sandstens~arten, som förefaller så ymnigt i Finnerödja S:n liknar
den. som utgör hvarf uti och vid Wettern, äfven så mycket, som Kinnekulles liknar
Billingens och Lugnås-Flötzens i samma Län, och kan med äfven så mycken
sannolikhet säjas vara med honom samtidig til danande, som Kinnekulles med
Billingens.
i) Hufvud-ämnet af den Breccia Jaspidea, som finnes i Skaraborgs Län,
Wadsbo Härad och Älgerås S:n, straxt nedanför eller S. om Ålquarnen i
W. sidan af en bäck-dal, är Lefverbrun Jaspis, och mera sällan af Quartz,
GraQit och Kalckspat. I drus-hål och lössnor är den Jaspis-arten, som utgör hnfvudämnet,
öfverdragen med en Quartz-hinna, hvilcken skjutit an i sina Grystaller."
HISINGER åter anför följande år 1808 rörande de båda ifrågavarande bildningarna
(7, p.216):
"1 Elgerås Socken, straxt nedanför eller S. om "Alquarnen, der en bäck faller ur
Ålsjön, bar GYLLENHAL anmärkt lager af Jaspis konglomerat, som bekläder en bergvägg
på V. sidan om bäcken. Denna gyttring, likasom den sandstensart, af hvars lösa
flisor en trackt omkring Finnerödja kyrka är öfverrösad, och som gifver anledning
att förmoda fasta lager deraf i grannskapet, tyckas härstamma från en äldre daning
än de förenämde öfvergångsbergen"
(=Kinnekulle m.fl.).
Vad GYLLENHAL's "Breccia Jaspidea", alias HISINGER's "Jaspis konglomerat" vid
Ålekvarn i Älgarås socken beträffar [platsen ligger mellan sjön Unden och
västra stambanan samt c:a 2 mil SSW om Finnerödja kyrka], omnämner HISINGER
denna bildning även år 1834 (9, p.22), då han upptager ifrågavarande förekomst
bland till övergångsbildningarna hörande konglomerat och breccior. Något ytterligare
uttalande om den i litteraturen känner jag icke till, men enligt vad statsgeologen
H.HEDSTRÖM på förfrågan benäget meddelat mig, förekommer på den av GYLLENHAL
angivna platsen vid Ålekvarn visserligen en breccia med jaspisartade partier,
men denna är - såsom GYLLENHAL'S mycket tydliga beskrivning av densamma också
bestämt antyder - en uppenbar rivningsbreccia och ej av sedimentärt ursprung.
Breccian iakttogs år 1899 av numera rektor S.SÖDERLINDH under rekognosceringen
av geologiska kartbladet "Töreboda", och i sällskap med denne besåg
statsgeologen HEDSTRÖM sedermera förekomsten.
Nästa gång sandstenen vid Finnerödja kom till omnämnande i
litteraturen efter 1808, var år 1811, även då av HISINGER (8, p.23).
Något nytt därom tillade han emellertid icke vid det tillfället.
När WALLENBERG sedan år 1824 omnämnde sandstenen i trakten av Skagern, skedde det
i följande ordalag (18, p.87, noten): "Det förtjenar måhända anföras, att öster om
Skagern uppom Skagersholm finnes en sandstensbildning, som närmast synes likna den
vid Vettern, men så överhöljd af lösa jordlager, att man blott på ett ställe skall
hafva sett fasta lagret. Stenkastningar deraf sträcka sig allt uppom Finnerödja, och
hela landet utmed Skagerns östra sida har en sådan låghet och jämnhet, som plägar
härröra af flolägrig grund."
På HISINGER'S år 1834 utgivna geologiska översiktskarta över mellersta och
södra delarna av Sverige (9) finnes ett litet sandstensområde markerat vid Skagern,
nämligen kring själva Skagersholm, ej vid den 3½ km SO därom belägna Finnerödja kyrka,
NNO om vilken HERMELIN på sin tidigare omnämnda karta (6) förlagt sandstenstecknet.
Sandstenen är på HISINGER'S karta betecknad såsom "Öfvergångs Sandsten", och i
upplysningarna till kartan finner man också förekomsten omnämnd (9, p.20) bland
övergångsbildningarnas sandstenar genom lokaluppgiften: "Finnerödja. Skagersholms skog,
torpet Trehörnings-ängen."
Utav denna lokaluppgift får man det intrycket, att HISINGER erhållit den upplysningen,
att sandstenen funnits anstående vid Trehörningsängen, och placeringen av sandstensområdet
på den till beskrivningen hörande kartan antyder då, att han ansett det nämnda torpet
ligga i närheten av själva Skagersholm. Denna av mig här framställda förmodan måste
också sägas stå i god överensstämmelse med ett uttalande på den med HISINGER'S egen
stil utskrivna etiketten till en i hans på Riksmuseet förvarade samling befintlig
stuff av "Sandsten, rödbrun. Flyttsten vid Finnerödja kyrka i Vestergötland" (10, p.16).
HISINGER'S ifrågavarande uttalande rörande denna sandsten lyder nämligen:
"Skall finnas i fast lager vid Skagersholm."
Nu visa emellertid de ekonomiska kartorna över trakten, att torpet Trehörningsängen
ej ligger så nära Skagersholm, som HISINGER ovan förmodas ha antagit, utan i
stället 1 km NNO om Finnerödja kyrka, och sålunda lika långt från Skagersholm
som nämnda kyrka, samt dessutom i själva verket ungefär där HERMELIN förlagt
sandstenstecknet på sin karta. I verkligheten synas sålunda HISINGER och HERMELIN båda
avse samma lokal. Jag vill anföra ett par i detta sammanhang av intresse varande
omständigheter rörande Bergskollegii mineralsamling,
för vilken ingendera av de båda nämnda forskarna stod främmande.
Den ifrågavarande samlingen innehöll nämligen på sin tid sedan senast
något av de första åren av 1800-talet några sandstensprov från Finnerödja
socken och med den närmare lokaluppgiften: "Torpet Trehörningsängen på Skagersholms
Bruks Skog" (11).
Ifråga om
dessa stuffer finnes ej anmärkt, att de skulle vara slagna ur lösa block,
varför man snarast får den uppfattningen, att de borde vara tagna ur fast klyft.
Ett annat stycke sandsten, som skall ha varit från "Sågåsen, söder om klåckare
Bostället i Finneröjda, säges däremot (11) uttryckligen vara "Geschiebe".
Ekonomiska kartbladet Finnerödja visar klockarebostället beläget 1 km SW om kyrkan.
Något ord "Sågåsen" finnes ej på sistnämnda karta.
Qm detta får antagas vara benämningen på en av de vid Finnerödja framstrykande åsarna,
skulle det ej ligga någon motsägelse i att HERMELIN'S karta av år 1804 visar "Sågåsen",
N om kyrkan, under det att här nyss talats om "Sågåsen", även på andra sidan om densamma.
J.H.af FORSSELLEs' geognostiska karta över Sverige (4) från mitten av 1800-talet
upptager sandsten vid Skagern i ungefär samma utsträckning som A.BLOMBERG's
bergartskarta av år 1904 till bl. "Skagersholm" (2), d.v.s. från trakten av
Styfvanäs något
N om Skagersholm, förbi sistnämnda plats ned till trakten av Finnerödja kyrka.
Åtminstone hittills har jag ej lyckats utröna någonting om huruvida FORSSELLEs'
kartas uppgifter om sandstensområdet äro grundade enbart på iakttagelser rörande
lösa block, eller om man vid den av honom ledda kartläggningen möjligen funnit
sandsten även i fast klyft.
J.G.O.LINNARSSON, vilken observerat WALLENBERG's i det föregående citerade
uppgifter av år 1824 (18, p.87, noten), omnämner år 1871 (17, p.6), dels att han
själv vid ett besök på stället förgäves sökt efter en fast sandstensklyft, och dels
att den dåvarande generationen på platsen ej hade sig något bekant om tillvaron
av någon sådan. Enligt A.BLOMBERG (2, p.12) påträffades ej heller vid den år 1895
påbörjade rekognosceringen av geol. kartbladet "Skagersholm" inom vilket
Finnerödjaområdet faller, någon enda fast klyft av sandsten inom bladets område.
Ar 1900 blev Finnerödja-sandstenen föremål för undersökningar även
av J. G. ANDERSSON, vilken anmärker (1): "Liksom tidigare iakttagare fann jag
sandstellen endast såsom lösa block V och N om kyrkan", Såsom av den föregående
redogörelsen torde framgå, finnas likväl omständigheter, som berättiga till en förmodan.
att man vid något tillfälle under sista fjärdedelen av 1700-talet eller strax i början
av 1800-talet åtminstone kan ha trott sig ha iakttagit fast anstående sandsten vid torpet
Trehörnjngsängen, c:a 1 km NNO om Finnerödja kyrka. Givetvis skulle det vara av
värde, om vid tillfälle någon intresserad ville på platsen söka utreda, om fast
klyft av sandsten rimligtvis kan antagas ha varit blottad på eller i närheten av det
angivna stället.
Början
2. Om ett par förekomster av Visingsöformationens bergarter vid Trollberget nära
Otterberget och vid Rörvik på södra stranden av Skagern.
Såsom jag förra året i korthet omnämnde i en uppsats i denna tidskrift
(21, p.331),
upptäckte L.J.IGELSTRÖM år 1854, att sandsten fanns anstående i trakten N O om
Otterbergets gård på södra stranden av sjön Skagern. Hans undersökningar i denna trakt
utfördes på uppdrag och bekostnad av statsrådet J.W.WÆRN (15),
och IGELSTRÖM avlämnade samma år redogörelser för sina iakttagelser både till
denne (13) och till Jernkontoret i Stockholm (14).
Till Riksmuseets Mineralogiska avdelning översände han dessutom en del prov
på de under kartläggningen insamlade bergarterna, bl.a. av sandstenen,
vilken visserljgen angavs vara från en ny fyndort, men dock ej erhöll närmare
lokalbeteckning än "sjön Skagern (södra strand)". I tryck synes IGELSTRÖM aldrig ha
omnämnt den ifrågavarande förekomsten. Denna blev också fullständigt förbisedd i
geologiska kretsar, ända tills hrr C.ÅKE ROSLUND, Otterberget, och nuvarande
förste arkivarien EINAR WÆRN vid Riksarkivet i Stockholm kommo att år 1920
intressera sig för att få den ifrågavarande sandstenen, som de sett omnämnd
i IGELSTRÖM's på sin tid till statsrådet WÆRN överlämnade redogörelse, undersökt.
Jag kom därigenom i tjllfälle att få avlägga tre korta besök i trakten åren 1920,
1921 och 1922 samt erhöll därvid kännedom också om en annan för familjen WÆRN bekant
sandstensförekomst vid Skagern, nämligen vid Rörvik. Med hr C.ÅKE ROSLUND's benägna
medgivande får jag i det följande lämna en kort redogörelse för vad som hittills
utrönts beträffande dessa båda förekomster.
Sandstenen vid Rörvik finnes ej upptagen vara sig i IGELSTRÖM'S manuskript eller på
hans karta och var tydligen obekant för honom. Hans beskrivning av förekomsten vid
Trollberget i närheten av Otterberget lyder enligt den till statsrådet WÆRN överlämnade
redogörelsen (13) : "Emellan Otterberg och Herrängen (i det så kallade Trollberget)
finnes Sandsten, lik Kinnekulle sandsten.
Sandstens-schickterna skjuta ut i Skagern med N.V.-S.Ost1ig riktning samt 45°
fall mot NO.
De äro vid sjöstrand i Trollberget synliga
till 100 alnars mägtighet, och hvila på ett 1ika mägtigt lager af Grauwacka,
hvilken i sin ordning är lägrad på den allmänna Nordiska Gneissen.
Det är mycket troligt att Sandstenschickterna hafva en långt större mägtighet
än den uppgifna, ehuru jordbetäckning i trakten af Herrängen hindrar observation
i detta hänseende. Upp om Herrängs hage, i höjdsluttningen mot sjön Skagern,
700 alnar från sjöstrand återfinner man de i Otterberget synliga Sandstens-schickterna,
uppskjuta i en kullafsatts af höjden. Äfven Grauwackan är här synlig, Sandstenens
utseende visar st. N:o 95, 96. De Sandstens-schickter, som äro närmast anlägrade
till Grauwackan hafva gröfre korn, äro mindre homogena, st. N:o 97! och visa
stundom tunnare mellanlager af röd Sandsten st. N:o 98. I allmänhet äro lagren
närmast Grauwackan, 1iksom denna själf, vid utgåendet i sjön, mycket söndervittrade
och förstörda af sjöns härjningar. Grauwackan, hvilken högre upp i bergen, neml.
i hagarne och skogen Sydost från Trollberget, är mycket hård, bestående af en röd
grundmassa, inneslutande fragmenter af Gneijs, Qvartz och Fältspath, st.N:o 99 -
är vid sjöstranden till följe af sjövattnets och luftens gemensamma
verkan, mycket lös och förvittrad, st.N:o 100, samt framställer såsom sista
förstörelseprodukten en röd jernoxidlik jord. -----
Sandstens aflagringen, eller öfvergångs-serien, är blott inskränkt till trakten
mellan Otterbergs och Herrängs gård, - eller möjligtvis sträcker den sig ända från
Otterberget till den 1/8 mil öster om Herrängen belägna Otterbäcks gård, - den
sträcker sig icke längre i söder än 1000 a1nar från stranden af Skagern.
Huruvida öfvergångskalk-schickter äro lagrade på de funna sandstens-schickterna
vid Skagern därom kan ingenting i anseende till bristande observation för
jordbetäcknings skull sägas. Intet enda öfvergångskalkgeschiebe har funnits
hvarken i trakten af Herrängen eller andra trakter. Detta tyckes motsäga existensen
af sådana lager. Hvad som däremot talar för saken är, att en mergelhaltig lera
på hvilken sand öfverst hvilar, finnes såsom alf på 1 a 1½ alns djup i Herrängs
och Otterbäcks in ägor ----
Vid Herrängs gård, 30 alnar söder om husen, framsticker den vanliga Nordiska Gneissen ---
Början
Trollberget Rörvik
Fig 1. Södra stranden av Skagern...observationer av N.Zenze'n 1920-22.
Förkortade namn: Gudhammar, Rörvik, Högesten, Hulan, Fagersanna,
Deldenäs, Otterberget, Trollberget, Herrängen.
Otterbäcks Gård ligger t.h. utanför kartbilden.
Skagern har blå, urberget har grå och Visingsögruppen (ospec.) har gul färg.
Vägar orange liksom Zenzen's undersökningspunkter.
Punkt 3, Trollberget, är förstorad i fig 2 och 3.
Punkt 5, Rörvik, är förstorad i fig 4 och 5.
Vid Otterbäcks gård går Gneissen ännu närmare intill sjön än vid Herrängen, ty
han finnes här redan på 200 alnars afstånd från sjöstrand. ----
På kartskissen fig. 1 har jag sökt giva en översikt av vad som kan anses vara
säkert bekant angående förhållandet mellan urberg och Visingsöformation i det
här ifrågavarande området vid Skagerns södra strand. Vad urberget beträffar, har jag
därvid dels tagit hänsyn till de på geol. kartbladet "Skagersholm" inlagda hällarna,
dels begagnat några av mig gjorda kompletterande observationer. Som bl. "Skagersholm"
ej visar berggrunden blottad på något enda ställe mellan Herrängen och Otterbäcken
och jag ej kommit i tillfälle besöka den trakten, varför det är mig obekant, om
förhållandena därstädes måste tydas så som IGELSTRÖM gjort det, har jag däremot icke
ansett mig böra vid detta tillfälle begagna mig av hans ovan citerade uppgift,
att en urbergshäll skall finnas ganska nära sjöstranden vid Otterbäcken.
x
Icke heller vågar jag ännu bestämt uttala mig om, huruvida urberget är blottat fullt
så nära byggnaderna vid Herrängen som IGELSTRÖM angiver. Däremot har jag observerat en
på bl. "Skagersholm" ej utlagd urbergshäll 60 a 70 m NNW om vägskälet S om Herrängen,
ungefär där
"l"
står på kartskissen fig. l,
och så långt mot sjön Skagern till har
jag därför kunnat markera urberget,
IGELSTRÖM's formulering av uppgiften om den "upp om Herrängs hage, i höjdsluttningen
mot sjön Skagern, 700 alnar [=420 m] från sjöstrand" anstående sandstenen föranledda
mig att söka denna häll i trakten kring själva Herrängen, där jag dock ej kunnat
återfinna densamma. Vid mina besök i trakten var det mig obekant, att det emellertid
- såsom det ekonomiska kartbladet "Finnerödja" utvisar - ungefär halvvägs mellan
Trollberget och Herrängen finnes ett mindre område invid stranden, vilket hör till
Herrängen. När jag helt nyligen observerade detta, kom jag att tänka på, att det
kanske kan vara detta område, som IGELSTRÖM avsett med orden "Herrängs hage".
I så fall borde den av honom, Omnämnda sandstenshällen återfinnas ungefär där jag
satt
"2"
på kartskissen fig.l.
Jag har visserligen dels rekognoscerat själva stranden
på hela sträckan Herrängen till Trollberget och dessutom gått kors och tvärs i skogen
däremellan utan att finna några andra hällar än dem vid själva Trollberget, men på
grund av de nuvarande vegetationsförhållandena är terrängen synnerligen svåröverskådlig,
och jag vill på intet sätt bestrida möjligheten att det kan finnas fast klyft av
sandsten på det antydda stället.
Början
Karta Rörvik
Fig 2. Visingsöformationen vid Trollberget nära Otterberget.
Kartskiss upprättad den 9 jan. 1921 av Nils Zenze'n.
Fig 3. Profil efter A-B i fig.2.
(Förklaringstexter i fig: Visingsöformation (gul), Skiffer (brun), Urberg (grå), Hällar (röd)
av sandsten och skiffer, Förkastning (grön).)
Omkring "3" på fig 1 och 2
och väster därom i och invid Trollbergets brant mot sjön
finns talrika, på bl. "Skagersholm" ej utlagda hällar av urberg, vilka göra det möjligt
att avgränsa detta på sätt som fig. 1 och 2 visa.
Vid "4"
NW om Hulan fann jag likaledes, vid vandring längs stranden
från Otterberget
till Rörvik, en liten, å bl. "Skagersholm" ej heller markerad urbergshäll alldeles
invid Skagern. Vid den fortsatta vandringen observerades däremot icke berggrunden
blottad på något ställe
förrän just vid själva Rörvik, där, förutom sandsten, även en stor urbergshäll -
Vid "5"
- finnes, såsom fig.1 och 4 visa. Bl. "Skagersholm" visar ej någon blottad
berggrund i denna trakt.
När man från Otterbergets gård följer gångstigen mot NO nära stranden, passerar man
först en rad hällar av starkt förskiffrad Filipstadsgranit.
Längre fram, vid det
s.k. Trollberget, som stiger lodrätt upp vid sjön och är väl c:a 6 a 7 m högt,
igenkänner man ofta icke granitkaraktären hos den här vanligen mörkt rödbrunt färgade,
tydligen starkt uppkrossade bergarten. Endast undantagsvis lyckas man slå prov som
visa en ännu igenkännlig Filipstadsgranit med dess stora fältspatindivid.
I fortsättningen mot N 60° a' 70° O av strandbranten härstädes är på ett par ställen
sandsten blottad på nordvästra sidan av branten (e
och f på fig.2), ett par meter
lägre än dennas högsta partier (se fig. 3).
På det ena stället ligger sandstenen på knappt 1 m, på det alldra på ett något
större avstånd från branten med dess här ytterst starkt sköliga, mörkt rödbruna
bergart, som vid närmare påseende här och där visar större fältspater och av allt att
döma måste uppfattas såsom en förstörelseprodukt av Filipstadsgraniten invid en
förkastning. Någon typisk rivningsbreccia har jag däremot icke själv observerat härstädes.
En sådan visar däremot ett av IGELSTRÖM år 1851 till Riksmuseets Mineralogiska
Avdelning insänt prov även av hans "Grauwacka" från "Otterbergs gård vid sjön Skagern",
såsom hans lokaluppgift lyder. Enligt hans framställning skulle ju denna bildning
ligga på gränsen mellan sandsten och urberget, och det blir sålunda tydligt att
det är de invid en förkastning mellan de yngre avlagringarna och urberget förefintliga,
söndertrasade partierna av detta senare, vilka IGELSTRÖM uppfattat såsom en
sedimentär bildning.
De ursprungliga blottningarna vid Trollberget av sedimentbergarter inskränkte sig
till de på kartskissen fig.2 med a,
e och f
markerade hällarna av sandsten.
Efter mitt första besök på platsen i okt. 1920 lät emellertid hr C.ÅKE ROSLUND i
nov. samma år företaga grävningar på ett flertal andra ställen.
Förutom genom till mig insända prov fick jag sedan vid ett nytt besök i jan. 1921
tillfälle att på platsen taga del av de genom dessa arbeten vunna resultaten.
I det följande vill jag häll för häll enligt bokstavsbeteckningarna på kartskissen
fig. 2 i korthet redogöra för vad som sålunda blivit bekant.
a. Häll av ljus, svagt brunaktig, finkornig och ganska lös
sandsten, tämligen tunnbankad, strykning NW-SO, stupning c:a 85° NO.
Sandstenen, som sålunda står nästan vertikalt och i i vilken glest
spridda små rostfläckar äro allmänna, är blottad endast till ungefär 3 m mäktighet.
Huvudmassan av sandkornen, vilka utgöras av kvarts, fältspat och sparsamt en delvis
eller ibland helt kloritiserad biotit, vartill tillfälligtvis komma muskovit, zirkon m.m.,
äro kantrundade och 0.2-0.3 mm stora.
Här och där ligga dock enstaka större sandkorn, rent undantagsvis även något litet
gruskorn. Någon egentligen n!ämnvärd mängd mellanmassa finnes ej mellan sandkornen.
Obetydliga kvantiteter lera och nybildad kvarts binda dock nödtorftigt ihop dessa.
De flesta sandkornen utgöras visserligen av kvarts, men sandstenen måste dock betecknas
såsom mycket rik på fältspat (gitterstruerad mikroklin, mera sällan tydlig plagioklas).
Rätt många fältspatkorn äro m.l.m. starkt vittrade, men det stora flertalet visa
en frisk fältspatsubstans. Liksom alla de övriga i det efterföljande beskrivna
bergarterna är sandstenen ej märkbart pressad.
b. Under grävningsarbetena blottlades,
enligt vad hr ROSLUND meddelat, härstädes en ljus sandsten, lik den föregående.
Vid mitt besök i jan. 1921 var den fasta klyften redan åter dold av nedrasad sand.
c. Hr ROSLUND meddelar, att han här under de lösa avlagringarna gått ned ungefär
1.5 m, eller nästan ned till Skagerns nivå, i skiffer.
Vid mitt besök i jan. 1921 hade gropen rasat igen, och det stod vatten i den, varför
jag ej kom i tillfälle att undersöka den fasta klyften. Det upptagna skiffermaterialet,
som låg kring gropen, visade sig ej beständigt i fria luften, utan föll redan då,
knappa 2 månader efter upptagandet, sönder, så snart man tog i det.
Lyckligtvis hade jag dock omedelbart efter sedan gropen upptagits, erhållit ett prov
av bergarten från hr ROSLUND, varför det i alla fall blivit möjligt att undersöka
densamma. Dess strykning och stupning har jag dock ingen uppgift om.
Skiffern är grå och visar en tät växling av upp till 1 mm, mera sällan några få mm
tjocka, störda lager, dels mörkare, något brunaktigt grå sådana av lerskifferkaraktär,
dels ljusgrå, finsandiga lager.
I slipprov ser man att de mörka, lerskifferartade lagren huvudsakligen bestå av
biotit med något klorit och muskovit. En del av mineralindividen i denna
massa äro visserligen helt små, men man urskiljer dock tydligt talrika
glimmer- och kloritfjäll av från några få tiondels mm upp till mer än 1 mm längd.
De ljusa lagren skilja sig från de mörka endast därigenom,
att de i en täm]igen sparsam grundmassa
av de mörka lagrens karaktär innehålla mycket talrika små sandkorn av
kvarts och fältspat, vartill komma små malmkorn m. m.
Dessa sandkorn bestå mestadels av mindre än 0,1 mm tjocka, men upp
till 0.4 mm långa, i skarpa små mineralsplittror. Enstaka, 0.5 mm stora,
isometriska kvartskorn uppträda också, ehuru endast helt sparsamt.
Vid klyvning av det skifferprov jag erhållit, framkommo ett par efter skiktytorna
liggande, svarta, runda små skivor av ungefär 1½ mm diameter.
Om dessa har prof. C. WIMAN i Uppsala haft vänligheten meddela mig, att de
med hög grad av sannolikhet äro identiska med de bildningar i Visingsöformationen
vid Vättern, vilka han år 1895 beskrivit (19, pp.109-113) såsom ett
prekambriskt fossil. På ett av de prov jag sänt honom, försökte prof. WIMAN att
även mikroskopiskt konstatera identiteten, men försöket ledde ej till
något resultat, emedan exemplaret var olämpligt bevarat.
d. Vitfläckig, röd sandig lera, som blottlagts vid grävningarna.
Ett slamningsförsök visade, att huvudbeståndsdelen i massan utgöres av sand.
För övrigt har bildningen icke blivit närmare undersökt, men utseendet på densamma
antyder, att den hör tillsammans med sandstens- och skifferbildningarna och ej
till de kvartära avlagringarna.
e. och f.
Sandsten. Denna visar en växling av ]jusa och rödbrulla lager,
vilka senare ej äro sammanhållande, utan falla sönder till sand.
Sandstenens olikfärgade lager äro av varierande mäktighet: ibland endast några cm,
ibland ett par dm. I de ljusa lagren finnas efter skiktytorna helt smala,
vanligeu gröna, ibland delvis rödbruna, längre och kortare strimmor av mycket
tät slamsten, och små fragment av sådan uppträda här och där i sandstenen.
Sandstenen är här betydligt grövre än vid a. Huvudmassan av kornen äro 0.4-0.7 mm i
diameter, och enstaka lager kunna vara ännu grövre med c:a 1 mm stora sandkorn.
Även i de finkornigare varieteterna finnas sparsamt små gruskorn med en diameter
av mellan 2 och 3 mm. Sandkornen äro nog i regeln åtskilligt rundade,
men avrundningen är dock oftast ofullständig.
Kornens form, storlek och tämligen goda sortering har gjort att det blivit
ganska stort utrymme för ett bindemedel, vilket i detta fall utgöres av kalkspat
med en del lerpartiklar och opaka små klumpar.
De ljusa lagren bestå sålunda av kalksandsten. De flesta kornen utgöras
visserligen av kvarts, men även i detta fall är sandstenens rikedom på fältspat
stor, av vilken anledning dess färg drager något i rött.
Fältspaten visar samma förhållanden som i sandstenen vid a.
Enstaka korn av zirkon ha iakttagits i slipproven av sandstenen.
Sanden från de röda lagren fräser endast helt obetydligt för syra,
och kalkspathalten är där tydligen ganska liten. Däremot är
lerhalten rätt mycket större än i de ljusa sandstenslagren.
I slutet av år 1920 hade statsgeologen Dr SIMON JOHANSSON vänligbeten göra ett
par prov på den röda sanden från de ifrågavarande lagren.
Han prövade den preliminärt på hållfasthet och genomsläpplighet och fann sanden
ur dessa synpunkter utmärkt lämplig som gjutsand. Hållfastheten visade sig ungefär
lika stor som hos engelsk rödsand från Nottingham och hos Svedalasand,
under det att genomsläppligheten för gaser var betydligt större hos sanden från
Trollberget än hos de båda andra, rörande vilkas egenskaper se Dr SIMON JOHANSSON's
undersökning av några svenska formsandsorter (16).
Förhållandena här intill förkastningen gjorde det svårt att bestämmma
strykning och stupning hos sandstenen. Till slut erhöll jag vid e ett värde,
enligt vilket strykningen skulle vara nära
NW-SO och stupningen 50° NO. Det kan nog emellertid vara
ovisst, om detta värde verkligen är fullt representativt för lagrens förhållande här.
Dock stämmer det ju mycket väl med det av IGELSTRÖM angivna värdet.
På grund av att både vid a och vid e sålunda erhållits ungefär samma värde på
strykningen, har jag ansett mig böra preliminärt antaga, att även skiffern vid c
stryker i samma rlktning, ehuru det väl knappast behöver särskilt framhållas,
att iakttagelsematerialet från området ännu är alldeles för knappt för att man skall
kunna med nämnvärd säkerhet uttala sig om lagrens sannolika förlopp.
Likaledes är det naturligtvis, fullkomligt ovisst, huruvida man har en obruten
lagerserie mellan a och f, eller om komplexen är uppdelad i ett antal mot varandra ,
förskjutna skållor. Man torde kanske snarast böra förutsätta, att det senare
alternativet kan vara det sannolikare.
Början
Karta Trollberget
Fig 4. Visingsösandsten vid Rörvik.
Kartskiss upprättad den 9 jan. 1921 av Nils Zenze'n.
Fig 5. Profil efter C-D i fig.4.
(Förklaringstexter i fig: Häll (röd) av sandsten, Häll av urberg, Förkastning.)
Vid Rörvik är sandsten blottad på en sträcka av c:a 55 m alldeles invid stranden
nedanför en 5 a 6 m hög brant (fig.4 och 5) av gnejs, som delvis har ett
breccieartat utseende. Sandstenen, som är blottad nästan alldeles intill gnejsen,
är oskiktad, och endast till en ringa del tyckes den uppdelad i bankar, vilka stupa
ett par, tre tiotal grader mot NW. Den visar ljusare partier i starkt rödfärgade
sådana, och den tydligt sekundära rödfärgningingens fördelning i sandstensmassan
är sådan att bergarten får ett vackert breccieartat utseende (se fig.6 =foto).
Vid närmare påseende iakttager man likväl redan med blotta ögat, att några
verkliga brottstycken icke finnas, vilket ytterligare bekräftas av den
mikroskopiska undersökningen, vilken visar att inga störningar äro synliga
de linjer, som rödådrigheten följer. Man torde väl dock knappast kunna undgå att
uppfatta dessa senare såsom spår efter ett slags genom begynnande uppbräckning
förorsakade svaghetslinjer i bergartsmassan, utbildade innan denna ännu nått någon
högre grad av fasthet. Under sådana förhållanden skulle inga genom sandkornen
forlöpande sprlcklinjer nppstå.
Även de omständigheter, som sammanhänga med sandstenens rödfärgning, tala emellertid
sålunda, liksom övriga förhållanden vid sandstensförekomsten vid Rörvik, för att en
förkastning framgår därstädes mellan urberget och sandstenen.
Denna senare är fastare cementerad än sandstenarna vid Trollberget.
Karbonater uppträda ej i den, och ett lerigt bindemedel med små biotit-
och kloritfjäll m.m. finnes visserligen mellan sandkornen, men dess
mängd är helt obetydlig. Sorteringen har ej gått långt, och de större
sandkornen skiljas i allmänhet från varandra av mindre sådana.
De förra, som dock äro talrika och ha en diameter av 0.5-0.6 mm,
undantagsvis upp till 1 mm, äro väl avrundade; de mindre sandkornen åter,
vilka i avtagande mängd tyckas omfatta alla graderingar under 0.5 mm ned
till åtminstone 0.1 mm, äro kantavrundade till kantiga.
Det stora flertalet av särskilt de större sandkornen bestå av kvarts.
Bland de mindre kornen är även fältspat ganska allmän.
Rörande denna gäller detsamma som i fråga om sandstenarna vid Trollberget.
I slipprovet av sandstenen vid Rörvik observerades också enstaka korn av
turmalin och zirkon. Undantagsvis finnas även här större fjäll av både
biotit och muskovit med en längd av c:a 0.5 mm.
Såsom framgår av IGELSTRÖM's ovan citerade beskrivning av förhållandena
vid Trollberget, jämför denne sandstenen därstädes med den vid Kinnekulle.
I det i Jernkontorets arkiv förvarade manuskriptet (14) jämför han den
visserligen i stället med sandstenen i Närke, men i båda fallen är det dock
de normala kambriska sandstenstyperna, med vilka han ansåg sandstenen vid
Trollberget förete stor likhet. Denna hans åsikt kan dock icke sägas vara
riktig; den enda av de där förekommande sandstensvarieteterna, om vilken man
vid flyktigt påseende skulle kunna säga att den i viss mån liknar de kambriska,
vore väl den i hällen a vid Trollberget (fig.2).
Rörande denna sandstensvarietet har Dr A.H.WESTERGÅRD emellertid benäget
meddelat, att han för sin del icke anser, att den kan parallelliseras med
de kambriska sandstenarna, utan att han skulle vilja hänföra densamma till
Visingsöformationen. Hela den här behandlade sedimentserien vid Skagern visar
ju för övrigt också, såsom framgår både av förefintliga beskrivningar av
Visingsöformationen vid Vättern och av en jämförelse, som jag själv som
hastigast haft tillfälle göra vid ett besök i trakten av Gränna för ett par
år sedan, mycket stora likheter med den nämnda Visingsöformationen.
Prof. C.WIMAN's ovan refererade uttalande rörande de svarta små skivorna
i skiffern vid c vid Trollberget (fig.2), utgör också ett kraftigt stöd
för riktigbeten av parallelliseringen av bildningarna vid Trollberget och
Rörvik med Visingsöformationen. Även den omständigheten, att, såsom väl
torde vara allmänt erkänt, sandstenen i det så närbelägna
Skagersolm-Finnerödjaområdet måste räknas till Visingsöformationen,
talar naturligtvis
redan den närmast för sannolikheten av att även avlagringarna
vid Trollberget och Rörvik höra till nämnda formation.
Trots den stora ofullständigheten i den här lämnade redogörelsen för de
geologiska förhållandena vid södra stranden av Skagern, torde det emellertid
framgå av det föregående att man nu måste räkna med att Visingsöformationen
sannolikt täcker stora arealer på denna sjös botten, liksom att det av allt att
döma är möjligt att den bildar berggrunden även efter större sträckor av södra
stranden än vad man ännu så länge kan säkert uttala sig om.
I detta sammanhang är det också glädjande att kunna påpeka den
bekräftelse i väsentliga avseenden, som framställningen av förkastningslinjerna
efter södra stranden av Skagern på STEN DE GEER's karta av år 1910 över mellersta
Sveriges landformer (3) fått igenom de i det föregående skildrade förhållandena.
Riksmuseets Mineralogiska Avdelning, Stockholm, den 12 april 1926.
Beträffande citerad litteratur hänvisas till orginalskriften.