Listan /
Carlsöner /
Carl på Kägglö /
NF i USA
Farmen
Farmen
Artikel ur Norrtälje tidning 22 febr 1999.
Marginal av Ann Sjöblom och huvudartikel av Tomas Carneheim
Otto hittade tjocka släkten i USA
LÄNNA. Kontakterna över havet har blivit allt tätare.
Otto Carneheim i Länna har tillsammans med sin familj funnit vägen till släkten i USA.
- Vi har fler släktingar i USA än i Sverige. Vi har namn och adress till över
200 stycken och vi har träffat mer än 100 av dem.
Historien bakom är den samma som för Karl-Oskar från Duvemåla. Det är samma fattigdom i Sverige,
samma tro på en bättre framtid och samma slit som
Otto Carneheims son Tomas berättar om i artikeln här intill.
Familjens senaste besök i USA gjordes förra året, men kontakten återupptogs egentligen
mer kontinuierligt redan på 70-talet.
Då hörde Ed Carlson av sig. Han gick på college och hade fått i uppgift att som sitt
examensarbete ta reda på mer om sin släkt i USA och i Sverige. Han kom och hälsade på och
sedan dess har det blivit mer resor över havet.
- Han har betytt mycket för oss svenskar.
Otto Carneheims farfars bror var den som förde släkten till Amerika. Nils Ferdinand Carlson
lämnade Östergötland 1868.
- Min egen farfar kom aldrig över.
Däremot vet Otto Carneheim att hans mor brevväxlade med den amerikanske släktingen Nelly
och denna Nelly sålde i sin tur en del av sin arvslott i den amerikanska farmen för att
få åka att besöka Sverige och Åland. Det var någon gång på 40-talet.
Sedan dess har Otto Carneheim besökt USA sju gånger och amerikanska släktingar har varit
här för att vara med om kyrkrodden i Länna eller seglatser i skärgården.
Gården i Kansas finns fortfarande i släktens ägo även om merparten av byggnaderna är borta.
Ättlingen Tom Carlson håller 180 biffkor på farmen där man också grävt ut en egen sjö,
Carlson lake.
- Det är roligt att åka över och bada i Carlson lake.
Ann Sjöblom
Stora huset på prärien
Nils Ferdinand Carlsson försörjde fru och åtta barn på gården i Kansas
1868 lämnade min farfars farbror Nils Ferdinand Carlson, Östergötland för
att söka sig en ny utkomst i USA. Han var då 23 år gammal och lämnade en
fattig miljö där ett litet familjejordbruk skulle försörja åtta personer. I
Nils Ferdinands fotspår gjorde jag och mina föräldrar i september 1998 en
resa till USA och Kansas. Vi ville fördjupa oss i vår gamla släktings öde
och träffa några av hans barnbarnsbarn.
Uppgifterna om Nils Ferdinand i de amerikanska kyrkböckerna är till en
början ganska knapphändiga: 1870 framträder han som snickare i trakterna
kring Chicago. Lite senare är han skogsarbetare och man vet att han i
samband med det bröt ett ben som gjorde honom halt för resten av livet.1873
gifte han sig med Anna Petronella Berndstdotter från Veddige i Halland.
Anna hade kommit till USA 1868 med två systrar, en bror och mamman som var
änka.
Flytt till Kansas
- Det var antagligen bristen på arbete i Chicagotrakterna som fick Nils
Ferdinand och Anna, och deras två barn Amalia och Carl, att söka sig till
Kansas, säger Ed Carlson, 46.
Ed är själv barnbarnsbarn till Nils Ferdinand. Han är bosatt i staden
Olathe, utanför Kansas City, där han är verksam som arkitekt. Ed var den
som i slutet av 1970-talet bröt tystnaden mellan den svenska och
amerikanska delen av släkten, något som lett till återkommande
vänskapsvistiter.
- På 1870-talet var det billigt för nyblivna nordamerikanska medborgare
att köpa mark av staten, berättar Ed. Villkoret för nyodlarna var att de
skulle bosätta sig och bruka marken i minst fem år och regelbundet
redovisa framsteg , där även skogsodling ingick. Då marken, 65 hektar, väl
var förvärvad i Kinsley, i västra Kansas, gav sig Nils Ferdinand
tillsammans med två andra svenskar, Adolf Simonson och Fredrik Nyström, ut
på stäppen för att bygga. Av praktiska och ekonomiska skäl stannade Anna i
Chicago där hennes släktingar tog hand om barnen, medan hon själv var
tvungen att arbeta vid ett storjordbruk.
Hus av lera och torv
Vid den här tiden var det svårt att komma över trä och timmer.
Järnvägstrafiken var ännu dåligt utbyggd och bufflarnas framfart under
århundraden hade omöjliggjort uppkomsten av skogar i större delen av
Kansas. Marken bestod av milsvida områden med torkat gräs och Nils
Ferdinand byggde ett så kallat "präriehus" av lera och torv. Det tog
honom mindre än ett halvår att färdigställa det fem rum stora huset, som
vid den här tiden räknades som mycket stort. Under tiden för byggandet
bodde Nils Ferdinand i en jordkula och det berättas att ormar, grävlingar
och tvättbjörnar och stora åkerråttor, kravlade mot öppningen om nätterna.
De opålitliga väderomslag som kan
drabba Kansas om vintrarna var ett annat
hot. Över en och samma dag kan klimatet skifta från femton grader varmt
till snöstorm.
När snöstormarna kom, gällde det att till varje pris försöka
hålla värmen och familjemedlemmarna fick lägga sig i sängen under täcket
med kläderna på och bara vänta på att stormen skulle avta. Det var inget
ovanligt att delar av boskapen frös ihjäl i snöstormarna som ibland varade
upp till fem dygn.
Carlsons torvhus sägs ha skyddat mot kylan bra mycket bättre än Simonsons
och Nyströms hus, som var byggda av plank. Materialet bidrog också till att
hålla inomhusmiljön sval om somrarna, som är mycket heta i Kansas. 35- 40
grader är inga ovanliga temperaturer under högsommaren. Golvet i huset
bestod av stampad jord som Anna spred halm över för att sedan pryda med
handknutna mattor av gamla trasor. Under många år var soltorkad
buffellspillning den enda källan för uppvärmning av huset.
Gemenskapen och religiositeten
Umgänget med Simonsons och Nyströms var viktigt och en förutsättning för
att familjerna skulle kunna etablera sig på prärien. Man hade byggt
gårdarna med bara ett par hundra meters mellanrum och man hjälptes åt med
skördar, boskapsskötsel och barnpassning.
Vissa år förstördes skördarna nästan helt av torka, missväxt eller
gräshoppsinvasioner. I stora svärmar svepte insekterna in och åt upp
grödorna på åkrarna. Historien berättar att Anna, som hade ett stort
intresse i blomsterodling, planterade en speciell, taggig gul rossort som
gräshopporna inte gav sig på. De gula rosorna finns fortfarande kvar och
växer idag vilt runt den gamla husgrunden.
1879 byggde man en skola för traktens barn och samma år var Carlsons,
Nyströms och Simonsons med om att organisera den första Svenska lutherska
kyrkan, i den intilliggande bygden Garfield. I Kyrkan talade man och höll
gudstjänster på svenska ända in på 1930:talet!
Julius Carlson tog över gården efter sina föräldrar Nils Ferdinand och Anna Petronella Carlsson.
Julius Carlson dog 1962, men den här bilden är från tiden runt 1910.
1899-ett svart år
Nils Ferdinand och Anna fick sammanlagt nio barn: varav två aldrig upplevde
vuxen ålder. 1899 var ett svart år för familjen. Med bara tre veckors
mellanrum dog först Nils Ferdinand och sedan sonen John. Nils Ferdinand
blev 54 år. Dödsorsaken var i hans fall diabetes, medan John fick
blodförgiftning i samband med en operation. John blev bara 19 år. Anna stod
nu ensam med 5 barn som var under tolv år och fick tillsammans med de två
äldsta sönerna Charlie, 23, och Fred, 17, ensam klara det hårda arbetet
med gården. Vid det laget hade ägorna av jordbruksmark, skog och boskap mer
än fördubblats. Till en början såg det kritiskt ut. Förutom den stora
sorgen över att ha förlorat två av familjens medlemmar, var man nu också
två personer färre i arbetet. En rad oväntade kostnader och
felinvesteringar höll under de närmaste åren på att få familjen på fall.
Men gården var inte belånad och man lyckades rida ut stormen.
1919 köpte Anna ett hus i Garfield. Den yngste sonen Julius med familj
tog över gården. De andra syskonen spred ut sig i staten Kansas och kom att
ägna sig åt andra arbeten som uppfinnare, sjuksköterska rörmokare, smed,
mekaniker, sömmerska och florist. Anna fortsatte själv att arbeta aktivt
med blom och grönsaksodling fram till sin död 1929.
Byggnaderna borta
Idag förvaltas gården av Tom, en sonson till Julius. Torvhuset, och för
den delen också de byggnader som senare uppfördes av trä, är sedan länge
rivna. Tom är singel och lever sedan femton år tillbaka i ett sk. Mobile
home på platsen där den gamla gården en gång stod. Det är kvävande hett
ute på prärien, ödsligt och Ingenting, bortsett från en skylt som pekar ut
"Santa Fe Trail" - den gamla landsvägen - avslöjar längre platsens
händelserika historia. Idag utför moderna jordbruksmaskinerna det hårda
arbetet och Tom sköter ensam om de gamla ägorna. På frågan om han känner
sig svensk skrattar han högt och säger att det först var på 80-talet, då
mina föräldrar för första gången kom och hälsade på som han tänkte på sina
svenska rötter.
Tomas Carneheim
(Allt i USA är stort. Det är präktiga gossar på prärien och jag kände mig liten.
Tom fick huka och vrida sig i dörröppningen. BoC)
|
