Dessa artiklar på svenska fick jag på museet i det gamla magasinet Schwedenspeicher vid hamnen.
Den andra artikeln är en fördjupning i ämnet. En sevärd stad, ett sevärt museum.
Svenskstaden Stade
-här finns vår stormakt bevarad
~ Aurora von Königsmarck föddes här, Karl XII:s namnchiffer sitter ovanför tyghuset,
svenska riksvapnet pryder rådhuset.
Den som verkligen vill veta något om den svenska stormaktstiden bör åka till Stade.
Ingenstans utanför Sverige finns i dag så välbevarade spår därav som i den lilla staden
söder om Elbe, några mil väster om Hamburg och bortom de vanliga allfarvägarna.
Och det bästa av allt: Spåren är visserligen krigiska, men till skillnad från alla andra
svenskminnen söder om Östersjön är det inga minnen av härjningar och rofferi.
Det var svenskarna som byggde upp Stade, sådant det är ännu i dag. Tom den svenska administrationen
finns i viss mån bevarad.
Inte att undra på att Stade utan dystra baktankar firar vart tredje år "Schwedenwoche".
Stade är en urgammal ort vid en av de stora övergångarna över Elbe, l marken har man funnit
välbevarade rester av en gammal kultvagn från bronsåldern (700 f Kr).
I mer historisk tid var den ett av Hansans fästen innan den överflyglades av Hamburg.
Evigt svensk
"Svenskt" blev Stade 1645 och är det egentligen ännu, eftersom ornrådet Bremen och Verden i
westfaliska freden 1648 tillföll Sverige "på evinnerlig tid".
Dock - avtal kan göras om. Ulrika Eleonora avträdde överhögheten mot en miljon riksdaler i ersättning.
De behövdes bättre när stormaktsdrömmarna gjort landet utfattigt.
Redan i början av trettioåriga kriget hade svenskarna varit och nosat på staden, men det var också
danskarna och Tilly och Pappenheim. För den som en gång läst Grimbergs historia är det gefundenes Fressen
att hänga med i svängarna.
1645 erövrades Stade slutgiltigt av generallöjtnanten och greven Hans Christopher von Königsmarck.
Det var ingen barskrapad knekt som kom och mer fick han sedan han 1648 lett stormningen av Lilla sidan i Prag.
Mycket av vad han där roffade åt sig satsade han i Stade.
Förföra Karl XII
I Grosse Schmiedestrasse 23 står alltjämt hans hus, där 1662 hans sondotter Aurora föddes, hon som
enligt Voltaire var två århundradens märkligaste kvinna.
För svenskar är hon kanske mest känd som den som "högbarmad, smärt, gullhårig" försökte
förföra Karl XII, men fick nobben ock fick nöja sig met att ha varit älskarinna åt August den starke av
Sachsen och Polen. En direkt sentida ättling av den alliansen var Aurore Dudevant, mera känd som den
franska författarinnan George Sand.
Stades stadsarkiv har många av Auroras böcker och böcker om hennes liv och leverne.
En annan Königsmarck, uppfostrad och med tiden begravd i Stade, var Otto Wilhelm, "turkbesegraren",
som av misstag och till sin stora sorg sköt sönder Akropolis i Aten, men det är en annan historia.
Riksvapnet
Efter freden 1648 och framför allt efter en förhärjande brand 1659 byggde svenskarna upp Stade.
Det är därför det ståtliga rådhuset har svenska riksvapnet över porten.
Karl XI beslöt bygga ut Stade som fästning, den västra delen av en kniptång kring Danmark,
vars östra skänkel var Wismar och Pommern.
Eric Dahlbergh fick uppdraget och samtidigt byggde han Karlshamn, vilket gjorde de båda städerna
till naturliga vänorter i dag.
Det blev en av Europas starkaste inlandsfästningar och när den 1712 erövrades av danskarna
väckte det så stor häpnad att självaste tsar Peter lär ha rest dit för att titta på undret.
Dåligt motstånd
Sanningen är dock att det svcnska motståndet var så dåligt att Stade hade fallit även utan belägring.
Denna genomförde danske kungen mest för att det stod så i handböckerna över fästningars erövrande.
Tack vare det dåliga motståndet blev dock staden oförstörd och kanske ännu mer tack vare att andra
världskrigets bombflottor flög förbi och in till Hamburg med sin last finns allt det kvar som svenskarna byggde upp.
Där finns tyghuset vid Pferdemarkt, i stram karolinerstil med Karl XII:s namnchiffer.
Där finns också den enda bevarade svenska militäre lagerbyggnaden, Schwedenspeicher.
Sådana fanns annars runt om i Baltikum och på den tyska Östersjökusten.
Skickligt byggt
Det är ett oerhört skickligt byggt lagerhus, som Stade under de senaste åren verkligt föredömligt rustat
upp för 3,5 miljoner DM och gjort till museum och utställningslokal. I museet finns en svensk avdelning
med unifonner, vapen och minnen.
För den som inte vill åka så långt är Stade ett mål att rekommendera. Det kan för många bli en resa i
förfädrens spår. Under de mer än 50 år Stade var svenskt fanns där alltid inkvarterade 1000 man svenska
trupper, ibland mer, förutom kvinnor och barn.
CLAES STURM
Svenskminnen i den tyska staden Stade
av Ebbe Gyllenstierna
Bland tyska städer med bevarade minnen från vårt lands historia intar Stade en framträdande plats.
Stade var under 1600-talet huvudort i hertigdömena Bremen och Verden, vilka efter trettioåriga kriget
i westfaliska freden 1648 tillföll Sverige för, som det då hette, evinnerliga tider. Bremen-Verden var
vid den tiden icke några rika områden, de bestod huvudsakligen av glest befolkade sumpmarker, genomdragna
av sanddyner. Deras betydelse låg i att den som behärskade dem kunde kontrollera Elbes och Wesers utlopp
i Östersjön* och härigenom skaffa sig rika tullinkomster. Stade ligger vid den lilla floden Schwinge,
fem kilometer väster om denna flods utflöde i Elbe. Genom sitt från Östersjön indragna läge kunde staden
inte direkt hotas av fientliga sjöstridskrafter i Östersjön, samtidigt som floden Schwinge var ett
skyddande hinder mot markstridskrafter. Möjligheterna att försvara Stade, som under 1600-talet var en i
fråga om folkmängden betydande stad -14000 innevånare mot 30000 i Stockholm - var därför mycket goda,
varför den svenska regeringen 1648 beslöt att bygga ut staden till en stark fästning. Uppdraget att
utarbeta planerna härför gavs åt Erik Dahlberg, och arbetena kom att ledas av generalen Conrad Marderfelt,
generalinspektör över alla svenska fästningar söder om Östersjön. I sitt fullt utbyggda skick - med nio
bastioner och åtta utanverk - blev Stade under 1600-talet den starkaste fästningen utanför det egentliga Sverige.
Under Carl X Gustafs krig intogs Stade av danskarna 1657 men befriades efter endast en månad av Carl Gustaf Wrangel.
När Carl XI efter det svenska nederlaget vid Fehrbellin 1675 invecklades i krig först med kurfursten av
Brandenburg, de lüneburgska hertigarna och biskopen av Münster och senare även med Danmark, blev Bremen-Verden
krigsområde. Generalguvernör och befälhavare för de svenska stridskrafterna där var då, sedan 1666, fältmarskalken
Henrik Henriksson Horn. Han fick av Carl XI instruktion att, i händelse av en fientlig invasion, inte försöka
möta fienden ute på det öppna fältet utan hålla kvar sina trupper i de befästa orter, som fanns inom området
och försvara dessa. De starkast befästa av dessa orter var, förutom Stade, Carlsburg, Buxtehude och Bremervörde.
Det blev dock nödvändigt för Horn att låta sina trupper operera även ute på landsbygden, ty skörden där var
ej bärgad och behövde samlas in av Horns trupper till proviant. De styrkor som Horn disponerade för att
försvara Bremen-Verden utgjordes av omkring 45.000 man. Några förstärkningar från Sverige kunde han ej hoppas
på, eftersom Sveriges fiender var starkare när det gällde sjöstridskrafter och därigenom kunde hindra
undsättningstransporter över Östersjön. Horn hade i sin försvarsplanering räknat med att få hjälp från
hertigdömet Hannover, grannland till Bremen-Verden och före krigets utbrott i förbund med Sverige.
Men då Sveriges militära svaghet avslöjades genom nederlaget vid Fehrbellin, hände vad som så ofta har
upprepat sig i historien, nämligen att en i fredstid ingången allians visar sig vara av föga värde vid
ett krigsutbrott. Hertigen av Hannover bedömde att Sverige var för militärt svagt för att kunna försvara
Bremen-Verden, och han sade därför upp alliansfördraget med Sverige och slöt istället, i september 1675, en
neutralitetstraktat med Sveriges fiender.
Den förste av Sveriges moståndare som ville invadera Bremen-Verden var biskopen av Münster. Hans trupper räknade
endast 6000 man, och han var härigenom den militärt svagaste av Sveriges fiender. Men han var samtidigt den
som var mest ivrig att söka erövra Bremen-Verden, där han hoppades att för egen del kunna lägga beslag på Stade.
Men även Danmark och de lüneburgska hertigarna ville erövra Bremen-Verden, medan kurfursten av Brandenburg
var villig att avstå från detta område, om han i stället fick Svenska Pommern.
I september 1675 hade de allierade - efter långdragna tvister om hur det land som de hoppades erövra skulle
fördelas mellan dem - lyckats att ena sig om en gemensam plan för att invadera Bremen-Verden. Slutmålet för
denna invasion var att inta Stade. De allierade bedömde att innan så kunde ske, måste de två mindre befästa
orterna Buxtehude och Bremervörde erövras. Båda dessa orter försvarades av värvade trupper, som inför hotet
om en stormning inte ville inlåta sig på ett, som de bedömde, utsiktslöst försvar.
Den 15 oktober föll Buxtehude och två veckor senare även Bremervörde. Efter dessa framgångar stod fienden
den 1 november framför Stades fästningsmurar. Garnisonen i denna stad räknade omkring 3000 man och utgjordes
av delar av Älvsborgs regemente, Horns eget regemente och en mindre värvad styrka av kavalleri och dragoner.
Fienden hade räknat med att Stade på samma sätt som skedde vid Buxtehude och Bremervörde skulle kapitulera
inför hotet om en stormning. Men vid de nyssnämnda platserna hade det endast funnit värvade trupper.
Stades garnison, med ett stort inslag av indelta svenska soldater, visade en bättre stridsmoral och vägrade att
ge upp försvaret av staden. Efter två misslyckade stormningsförsök den 5 och 6 november insåg de allierade,
att deras enda möjlighet att erövra Stade var att genomföra en långvarig belägring. Och då årstiden var mindre
lämplig härför, med hänsyn till den annalkande vintern och tillgången på proviant som var knapp, beslöt de
allierade att uppge sitt försök att erövra Stade och att retirera till trakter, där det fanns bättre möjligheter
att inkvartera och försörja trupperna.
Horn förstod att han fått en nådatid till nästkommande vår, då fienden kunde väntas återkomma. Det gällde för
honom att på bästa sätt söka utnyttja denna tid till att dels förstärka Stades försvarsanläggningar, dels
lägga upp största möjliga proviantförråd för att kunna uthärda en längre belägring. Horn beordrade borgerskapet
i Stade att hjälpa till med dessa åtgärder. Man var i stort sett vänligt inställd mot svenskarna.
Sveriges regim över sina besittningar söder om Östersjön var nämligen under stormaktstiden förhållandevis mild.
I dessa rådde religionsfrihet, de styrdes under den svenska regeringen av inhemska råd, och för alla svenska
besittningar i Tyskland fanns ett rättsväsende, underställt ett övertribunal i Wismar, som var villigt att
till en viss grad respektera inom olika områden hävdvunna seder och bruk. Borgerskapet i Stade ansåg dock
att den s k servis, som man var tvungen att ge de inkvarterade svenska trupperna, var ytterst betungande.
Denna bestod i att borgerskapet skulle inkvartera garnisonen och gratis förse den med ved och ljus samt, som
borgerskapet ansåg, mot alltför knappa underhållspengar även förpläga densamma. Härtill kom att det utom det
militära befälet och manskapet fanns en mängd kvinnor och barn, som de värvade trupperna hade tillstånd att
ha med sig och som borgerskapet också måste inkvartera och förpläga. Då garnisonen i Stade var som talrikast
måste varje borgarfamilj där inkvartera 2-3 soldater.
För att utverka lättnader i underhållsskyldigheterna sände borgerskapet i Stade en delegation till Stockholm,
men denna hade föga framgång. Det beslöts endast att kavalleriet och dragonerna skulle underhållas direkt av
den svenska kronan, men i övrigt medgavs inga lindringar.
Horn hade vid fiendens avtåg i november 1675 endast proviant för två månader. Han bedömde att han innan en
återkomst av fienden borde ha skaffat sig sådan för minst ett halvt år. Proviant kunde lättast erhållas från
Hamburg. De styrande i denna stad hade sympatier för Sverige, eftersom de fruktade att komma i beroende av
sin mäktige granne, Danmark. Horn lät sin maka Beata Wittenberg slå sig ned i Hamburg, där hon som hans agent
genom charm och övertalning skulle söka medverka till att de styrande i Hamburg skickade understöd till Stade.
Beata Wittenberg kunde snart rapportera, att det i ett magasin i Hamburg fanns upplagt ett stort förråd av
proviant, som skulle kunna sändas till Stade. Och genom att utveckla en stor aktivitet lyckades hon även få
till stånd en skeppning av både livsmedel och pengar till Stade. Men en sådan skeppning var förenad med stora
risker. Danskarna hotade nämligen det i kriget neutrala Hamburg med stränga repressalier, om staden skulle våga
skicka underhåll till Stade, och det fanns risk för att skeppningar från Hamburg till Stade skulle kunna bli
uppbringade av danska kapare. Och då krigsläget inte syntes utveckla sig till Sveriges förmån och Hamburg
inte hade några egna trupper, tillräckligt starka för att kunna värna stadens oberoende, började de styrande
i Hamburg att försiktigt anpassa sig till en mindre svenskvänlig hållning, och de fortsatta proviantsändningar
till Stade från Hamburg, som Horn hade räknat med, uteblev. Läget skulle härigenom ha blivit mycket svårt för Horn,
om han inte hade lyckats få en skeppslast med proviant från England.
Förutom proviant måste Horn ha pengar för att kunna betala sold till sina värvade trupper. I februari 1676 hade
han soldpengar, som endast räckte i två veckor. Horn måste därför sälja en del av den proviant han hade fått
med det nyssnämnda skeppet för att få ytterligare pengar till sold, och han lät även för samma ändamål sälja
sitt eget matsilver i Hamburg. Den skrivelse som Horn sände till regeringen i Stockholm med bön om hjälp med
proviant och pengar besvarades med ett vagt löfte om att en undsättningsexpedition skulle sändas till honom
från Göteborg.
Horn förlorade dock ej modet utan arbetade energiskt på att söka stärka Stades försvar. Löst folk - sk Unnützvolk -
som inte kunde vara till gagn för försvaret, tvingades lämna staden för att minska behovet av proviant.
Hus revs och kullar planades ut som kunde ge skydd åt en anfallande fiende eller hindra försvarets eld.
Faschiner och skanskorgar tillverkades i stor skala, fästningsvallarna byggdes på och befintliga gravar vidgades
eller fördjupades. I dessa arbeten deltog den civila befolkningen i Stade. Borgarna i staden fann dock arbetena
betungande, de klagade över dessa och vägrade att arbeta annat än på de befästningar som omgav själva stadskärnan;
några arbeten utanför denna ville de ej deltaga i.
I slutet av april 1676 fick garnisonen i Stade en första kontakt med en anryckande fiende. De allierades plan för
att erövra Stade var att först söka bemäktiga sig en mindre skans, Schwingeskansen, som låg vid Schwinges utlopp i Elbe.
Om denna togs, skulle Horns möjligheter att sjöledes få undsättning från Sveriges försvåras eller omöjliggöras.
Först sedan Schwingeskansen tagits, skulle Stade stormas eller belägras.
Schwingeskansen försvarades av översten Axel Wachtmeister. Han var en tapper och duglig officer, men den
försvarsstyrka som han förfogade över var för liten för att han skulle kunna lyckas med sitt uppdrag.
Efter en häftig beskjutning den 6 juni erbjöd sig Wachtmeister att kapitulera mot att hans trupper beviljades fritt
avtåg, ett villkor som hans segervissa och mycket överlägsna fiender hånfullt avvisade. Dagen därpå, efter förnyad
beskjutning, kapitulerade Wachtmeister på nåd och onåd.
Genom fiendens erövring av Schwingeskansen blev tillfarten till Stade från Östersjön spärrad, vilket var mycket
olyckligt för Horn, ty bara ett par dagar senare ankom den av honom så efterlängtade undsättningsexpeditionen
från Göteborg till Elbemynningen. Expeditionen, vars utrustning av olika orsaker hade blivit starkt fördröjd,
stod under befäl av amiralen Siöblad. Den bestod av ett 50-kanoners skepp, två mindre skepp med vardera 40 kanoner,
ett kofferdifartyg, en brännare och två fartyg, lastade med proviant. Siöblads försök att skaffa sig kunniga tyska
lotsar misslyckades. Som följd härav gick två av expeditionens fartyg genast på grund i den av sandbankar fyllda
Elbemynningen. Sedan dessa efter två dagars hårt arbete dragits loss, gick ett av dem ånyo på grund längre upp i Elbe.
Nedslagen av dessa motgångar och osäker om han, efter Schwingeskansens fall skulle kunna nå fram till Stade,
beslöt Siöblad att hålla krigsråd för att efterhöra sina närmaste underlydandes uppfattning, om man borde avbryta
expeditionen. Och som vanligt vid dylika tillfällen var de tveksamma i majoriteten gentemot de dristiga, och krigsrådet
röstade för att expeditionen borde avbrytas. Detta blev även Siöblads beslut, och expeditionen återvände
följaktligen med oförrättat ärende till Göteborg.
Härigenom var Stades öde avgjort. Stadens garnison var starkt försvagad av sjukdomar och stridsmoralen dålig.
Horn var rädd att hans värvade trupper skulle göra myteri, och han vågade ej göra några utfall från Stade för
att söka störa fiendens stormningsförberedelser, eftersom han fruktade att utfallsstyrkorna då genast skulle söka
passa på att rymma över till fienden.
Den 22 juli lät Horn göra visitationer för att fastställa hur stor tillgången på proviant var i Stade.
Han fann då bla att det dragonregemente som ingick i garnisonen och som räknade 200 man, hade proviant endast
för fem dygn, och att hans eget regemente hade bröd för endast två dagar. Han insåg att det skulle bli svårt
att under någon längre tid dölja för fienden hur katastrofalt livsmedelsläget var i Stade. Han förstod även
att det inte skulle dröja länge innan denne skulle söka storma staden. I detta läge ansåg han det nödvändigt
att börja förhandla med sina motståndare. Den 30 juli sökte han i detta syfte kontakt med den danske generalen
Chauvet och den 3 augusti inledde han regelrätta kapitulationsförhandlingar i Horneburg, hertigens av Celles
högkvarter. Dessa ledde till en överenskommelse att Stades garnison skulle få fritt avtåga under full militär
honnör med rätt att medföra allt sitt bagage. Den värvade, tyska delen av garnisonen skulle omedelbart lämna sin
svenska tjänst. Den svenska delen skulle i avvaktan på hemtransport till Sverige - som avsågs ske på av de
allierade anskaffade fartyg - inkvarteras och förplägas genom de allierades försorg. Stades befolkning skulle
tillförsäkras full religionsfrihet, och staden skulle skonas från plundring.
Den 12 augusti kapitulerade Stade, och dagen därpå avtågade garnisonen. Denna, som vid årets början, innan
fiendens ankomst, hade räknat 3500 man, hade då - huvudsakligen genom dödsfall till följd av sjukdomar men även
genom deserteringar och stridsförluster - minskat till 2200.
Men framgången för Sveriges fiender blev ej långvarig. I de freder som 1679 följde efter kriget tvangs Sveriges
motståndare, efter påtryckning av Ludvig XIV, att återlämna sina erövringar till Sverige, och 1680 var Stade
till följd härav åter svenskt.
Men så skulle det ej länge förbli. Efter Carl XII:s nederlag vid Poltava 1709 stod det klart, att ett nytt
krig med Danmark snart vore att vänta och att de svenska provinserna i Tyskland sannolikt åter skulle bli
anfallna. I brist på pengar hade de flesta försvarsanläggningarna i Bremen-Verden fått förfalla efter 1680,
endast vid Stade och Carlsburg hade dessa hållits i gott stånd.
För att få medel till att ytterligare förstärka befästningsanläggningarna i Stade beslöt svenska regeringen
i juni 1712 att utkräva en särskild försvarsskatt av stadens befolkning. Förgäves klagade denna häröver och
påpekade att den alltid hade visat den allra största lojalitet mot svenska kronan, samt att den redan under
tolv år betalat kontributioner till stadens försvar, som sammanlagt uppgått till nära en miljon riksdaler.
Den 31 juli 1712 gick danskarna över Elbe i syfte att erövra Stade. Den danska armens styrka uppgick till 16 000 man.
Väl framme vid Stade utsatte danskarna staden för flera dagars häftiga beskjutningar med 52 kanoner och 38 mörsare.
Dessa beskjutningar åstadkom omfattande och mycket svårsläckta bränder i staden. Borgerskapet yrkade på
att staden skulle uppges, innan den blivit totalt förstörd. Inom garnisonen - som räknade 4000 man rasade svåra
febersjukdomar. Den svenske kommendanten, generalmajor Stackelberg, såg sig nödsakad att kapitulera. Än en gång
hade det visat sig att sjukdomar, brist på proviant samt svåra bränder hade mycket större betydelse än de allra
starkaste befästningar.
I Danmark firades erövringen av det så starkt befästa Stade som en stor seger, och den väckte stort uppseende i Europa.
Tsar Peter I av Ryssland besökte Stade under sin europeiska resa 1717, ivrig att studera vad han hört beskrivas som
en svensk mönsteranläggning ifråga om befästningar.
-----
Stade ligger endast fem mil nordväst om Hamburg. Staden är därför mycket lätt att nå med bil eller med hjälp
av någon av de många dagliga järnvägsförbindelserna. Och Stade, som under det andra världskriget i brist på
tung industri skonades från flyganfall och förblev helt oförstört, är väl värt ett besök. Med sina många vackra,
i olika ljusa pastellfärger målade gamla hus, påminner Stade om Brügge i Belgien. Och de många svenskminnena i
staden är av stort intresse. Ett av dessa är stadens vackra rådhus. Det uppfördes 1666-1668 under svensktiden
och är ovanför ingångsportalen prytt med det svenska riksvapnet.
Ett annat svenskminne är det tyghus som ligger vid ett av stadens torg, Pferdemarkt. Detta - nu biograf- uppfördes
1698 på befallning av Carl XII och har hans krönta namnchiffer på fasaden.
I Grosse Schmeiderstrasse 23 ligger fältmarskalken Hans Christopher von Königsmarcks boningshus.
Königsmarck blev generalguvenör över Bremen-Verden med residens i Stade 1645. När Stade 1659 råkade ut
för en svår brand, som ödelade 2/3 av stadens hus, ledde von Königsmarck med stor energi och med insats
även av egna penningmedel stadens återuppbyggnad. En minnestavla på det Königsmarckska huset erinrar om
att i detta föddes fältmarskalkens vackra sondotter, Maria Aurora, enligt Voltaire två århundradens märkligaste kvinna.
Den som intresserar sig för vad denna vittra dam läste, kan besöka Stades stadsarkiv. Där förvaras nämligen,
förutom en stor mängd litteratur som behandlar Maria Aurora, större delen av hennes bibliotek.
I Stade finns flera vackra gamla kyrkor. Rådskyrkan, S:t Cosmoe, är ursprungligen från medeltiden men
förstördes av brand och återuppbyggdes i slutet av 1600-talet. Den har ett vackert barocktorn, en berömd orgel
och två vapentavlor över av svenska kronan adlade statstjänstemän. I statskyrkan St Marien, även denna en
gång förstörd av brand vid danskarnas beskjutning 1712, finns familjen Königsmarcks gravkor.
Detta är emellertid tomt, sedan senare medlemmar av familjen Königsmarck låtit bortföra de sarkofager som fanns där.
Stade är idag delat i en äldre stadsdel, Die Altstadt, och en nyare del. Die Altstadt är
omgiven av vattengravar
och vallar med delvis bevarade bastioner, som kan ge en besökare en bra bild av hur stadens befästningar
under svensktiden en gång tedde sig. På stadskartan har lämningarna efter de forna bastionerna givits namn efter
berömda svenska härförare, vilkas verksamhet varit förenad med Stades historia, nämligen Lennart Torstensson,
Hans Christopher von Königsmarck, Carl Gustaf Wrangel och Nils Gyllenstlerna.
Det märkligaste svenskminnet i Stade torde dock vara det svenska proviantmagasinet. Då Stade blev svenskt 1648 och
skulle byggas ut till fästning, byggde man där ett litet magasin för att kunna lagra proviant för stadens garnison,
som då uppgick till 1.600 man. När garnisonen sedan blev större, ansågs detta för litet för sitt ändamål, och 1691
beslöt man att uppföra ett större magasin nere i stadens hamn, vilket blev färdigt 1705. Byggmästare var Andreas
Henne och Anton Dreyer och byggnadsarbetare var svenska soldater och hantverkare i Stade.
Proviantmagasinet - Der Schwedenspeicher som det kallas - är ett på pelarfundament uppfört hus, dimensionerna
41 X 16 meter, byggt i tre våningar. Huset förföll starkt under 1800-talet och var i mitten av 1900-talet rivningsfärdigt.
Men 1973 beslöt de styrande i Stade att renovera huset, och 1975 stod det färdigt att invigas för sitt nuvarande
ändamål, vilket är att vara ett regionmuseum för Niedersachsen. I bottenvåningen i Der Schwedenspeicher ordnas
tillfälliga utställningar och ges konserter och föredrag. I den första av de övre våningarna finns utställda
föremål ägnade att belysa Stades kultur- och militärhistoria från medeltiden till nutiden. I andra våningen finns
föremål från forntiden bl a arkeologiska fynd från utgrävningar i Stade, och i det översta våningsplanet är inrymt
förråds- och administrationslokaler.
Det var väl värt att renovera det gamla svenska proviantmagasinet i Stade, ty detta är en inte minst från
byggnadshistorisk synpunkt mycket märklig byggnad med bla ett för byggnadstiden säreget och sinnrikt ventilationssystem.
Den svenska regeringen lät under stormaktstiden uppföra liknande proviantmagasin i Riga, Pernau, Narva och Wismar för
att lagra proviant för sina garnisoner där. Men inget av dessa magasin finns kvar. Inte heller i Sverige finns en sådan
byggnad bevarad.
Antalet svenska militärhistoriska föremål i Der Schwedenspeicher är dock mycket litet. De utgörs av en till 1660-talet
daterad förgylld praktrustning, som burits av den svenske kanslern i hertigdömet Bremen-Verden, Henrik von Haren,
vidare en 1700-tals ryttaruniform och en mindre samling vapen och kartor. Ställföreträdande museichefen - som var min
ciceron undermitt besök i museet - beklagade sig över att museet ägde så få föremål från Stades svenska tid, och han
sade att museet mycket gärna skulle ta emot några svenska militärhistoriska föremål som deposition. Men han förstod
att några sådana depositioner knappast var att förvänta, eftersom föremål från den tid då Stade var svenskt,
dvs 1648 till 1719, ju är både sällsynta och dyrbara. Vad han däremot med glädje såg fram emot var den militärhistoriska
utställning i Stade med föremål från Armémuseum och Krigsarkivet i Stockholm, som nu håller på att planläggas.
Denna utställning skall ordnas någon gång under försommaren i samband med den Schwedenwoche, som man vart tredje år
brukar ordna i Stade.
Överhuvudtaget var man i Stade mycket angelägen om att söka vårda de historiska minnena från svensktiden och
förbindelserna med Sverige, sade min ciceron. Och han beklagade och förundrade sig över att medan Stade var
ett mycket populärt turistmål för både tyskar och danskar, så föreföll det som om svenska turister inte hade
det så lätt att hitta dit. Det skulle vara roligt, sade han, om fler av de svenskar som nu på sina resor till
och från kontinenten gör uppehåll i Hamburg, i stället skulle vilja välja att göra ett sådant i det vackra,
idylliska och på svenskminnen så rika Stade.
* Östersjön? Elbe(Hamburg mfl) och Veser(Bremen mfl) rinner ut i Nordsjön. BoC
|
-
