-
POSTOJNSKAJAMA POSTOJNAGROTTAN
Slovenien är ett karstlandskap med många karstfenomen som underjordiska floder, sinande sjöar, karstfåror och
källor samt djupa och långsträckta karstgrottor. Hittills har närmare 5.000 karstgrottor undersökts i Slovenien och
bland dem är Postojnagrottan den största med sina sammanlagt 21 km långa torra eller vattenfyllda gångar.
Vi skall åka tåg genom en 2 km lång gång i Gamla grottan och sedan gå till fots en och en halv kilometer genom de
vackraste droppstensgångarna mellan Stora berget, Vackra grottorna och Konsertsalen. Efter ett kort uppehåll i
Konsertsalen ska vi med tåget åka tillbaka till ingången.
De mest betydande gångarna i Postojnagrottan upptäcktes 1818 av grottföraren och postojnabon Luka Cec.
Före den upptäckten kunde världsresenärer bese endast delen närmast ingången till grottan. Inskrifter på bergväggarna
där vittnar om att människor besökte grottan redan på 1200-talet. Och redan i förhistorisk tid tog urinvånarna sin tillflykt
till grottan för att skydda sig mot kölden. Därom vittnar fynd av verktyg av sten och ben i grottan.
Efter upptäckten av de mest betydande gångarna besökte först bara enstaka världsresenärer Postojnagrottan,
framför allt naturvetare. De första beskrivningarna av det ovanliga underjordiska fenomenet gjorde emellertid
Postojnagrottan vida berömd och besökarna bara steg i antal. Under 170 år av utveckling inom turismen har nu mer
än 25 miljoner människor från hela världen besökt grottan. I och med att besökarantalet steg började man också att
efterhand förse grottan med modern utrustning. De förste spåren till grottans järnväg, som är ensam i sitt slag i världen,
lades 1872 och det första motordrivna tåget körde in i grottan 1913. Rundspåret har nu flera gånger reparerats så att
tåget kan ta med mer än 10.000 besökare om dagen i grottan. Grottan har också haft elektrisk belysning i mer än 100 år.
Vi är på alla sidor omgivna av de bergväggar som den delvis underjordiska floden Pivka under flera miljoner år har utformat i sin fåra.
Idag flyter den underjordiska delen av Pivka fram i en längre ner liggande fåra och kommer aldrig tillbaka till sin ursprungliga flodbädd.
Gångarna är omgivna av färgrika och olikformade droppstensbildningar och kalkstensavlagringar. Droppstenarna är olika stora,
från taket hänger smala stalaktiter, från marken reser sig imponerande stalagmiter, och stalagmiter och stalaktiter växer ihop till
droppstenspelare.
Droppstenarna uppstår genom särskilda fysikaliska och kemiska processer som äger rum i karstkalkstenen. Regnvattnet tränger ner
från jordytan till underjorden och löser upp kalkstenen. När dess droppar når grottans tak utlöses det i regnvattnet upplösta
kalciumkarbonatet i form av stalaktiter, och när dropparna faller ner på marken formas olika stalagmiter.
Droppstenarnas form och färg beror på det. tillrinnande regnvattnets mängd och sammansättning. De vita avlagringarna
innehåller mest kalciumkarbonat, medan de färgade avlagringarna dessutom innehåller många ämnen.
De flesta vitaktiga droppstenarna växer fortfarande, medan de gråfärgade endast. sällan träffas av någon vattendroppe.
De svartnade avlagringarna strax innanför ingången till grottan är emellertid täckta av sot från brinnande bensin.
Den 23 april 1944 brände nämligen slovenska partisaner upp bränsle som de tyska ockupanterna hade lagrat i grottgången.
Förutom till formen och färgen är droppstenarna olika också till åldern. Experterna förmodar att det under den geologiska historiens
gång har funnits olika mer eller mindre goda förutsättningar för bildandet av droppstenar i grottan. Man har nämligen fastställt att
de vackraste droppstenarna uppstod för ungefär 8.000 år sedan, medan del finns sådana som har uppstått redan för 40.000 år
sedan och till och med för 100.000 år sedan. Var tids klimatförhållanden lämpar sig väl för bildandet av droppstenar, men de
växer mycket långsamt i förhållande till en människas livslängd. På tio år höjer sig eller förlängs en droppsten bara en millimeter.
Därför är droppstenarna naturligt nog oersättliga om de på något sätt skadas eller bryts av och postojnagrottan är ett unikt och
strängt skyddat naturminnesmärke på det slovenska Karst.
Det. mest utsmyckade rummet i underjorden är Vackra grottorna som vi ska besöka på vår förd. Över Ryska bron,
som byggdes av ryska krigsfångar under första världskriget, kommer vi till en rad salar med typiskt utformade färgrika avlagringar.
Vi ska gå tillbaka genom den ryska gången och fortsätta vår färd förbi Briljanten, Postojnagrottans symbol, till den storslagna
Konsertsalen, där grottans tåg väntar på oss. Nära Konsertsalen kommer vi att se olmen, på latin Proteus anguinus, det
intressantaste och mest. typiska grottdjuret i Karsts underjord. Förutom olmen lever här också många andra
grottdjur - särskilda arter av skalbaggar, gräshoppor, spindlar, kraftdjur, tusenfotingar - men det. mest berömda djuret är
ändå olmen eller »människofisken«. Den är blind och andas med yttre gälar. Den kan leva i 40 år och förekommer bara i
riktiga karstvatten på Dinariska Karst där den livnär sig på plankton, mikroskopiskt små djur. Forskare har i laboratorier
fastställt att olmen förökar sig med ägg, men ingen har sett. hur det går till i den naturliga omgivningen. Olmen är en sällsynt
djurart och är därför fridlyst.
Vi önskar er en trevlig och lärorik vandring genom Postojnagrottan och vill samtidigt inbjuda er till andra sevärdheter på
karstområdet. i närheten av Postojna, till exempel borgen Predjamski grad, grottorna Pivka och Crna jama och
nationalparken Rakov Skocjan.
Översättnig: Lena Holmqvist. 1990.
