Storskrake

Tabell / ordningar / bilder Saxat ur Bonniers Fågelguiden Storskrake Mergus merganser L 58-68 cm, VS 78-94 cm. Häckar vid sjöar och lugnare vattendrag i skogstrakter. Kräver rätt djupt, klart, fiskrikt vatten och grovstammiga träd med bohål. Boet även i holk, under eller i hus, i markhåligheter osv. Sällskaplig utom under häckningen; kan bilda mycket stora flockar (tiotusentals fåglar) när hanarna samlas for att rugga på sensommaren, eller till kollektiva fisken under senhösten. Skicklig dykare. Härdig, många drar sig vintertid bara undan från isen. FÄLTKÄNNETECKEN Stor. Lång kropp, är strömlinjeformad. Lång, smal, röd näbb med liten krok i spetsen. Ser storhövdad ut på grund av fyllig nacktofs. Långhalsad, men simmande fågel drar in det mesta av halsen, ser då korthalsad ut. Flyktsilhuetten kan påminna mer om lom och dopping än om andra änder på grund av lång, utsträckt hals och rätt grunda, snabba vingslag med raka vingar samt rak flygbana. - Adult hane praktdräkt: Mest vit (med laxrosa ton vinter-början vår) med grönglänsande svart huvud/halsöverdel (gröna glansen ses bara på närhåll och i gott ljus). Nacktofsen slätt rundad ("välkammad med fett"), ger särpräglad fylligt rundad nackprofil. Framrygg och inre skulderfjädrar till stor del svarta. I flykten lyser stora vita fält på armen. Adult hona: Huvud mörkt rödbrunt med undantag for klart avgränsad vit strupfläck. Nacktofsen rufsigare än hos hane, ofta antytt delad i två, en på bakhjässan, en i nacken. Skarp gräns mellan brun halsöverdel och vitaktig bröst/halsframsida. Kroppen gråaktig. 1 flykten ses vita fyrkanter på vingarna bildade av vita armpennor och större täckare (hos några ses otydligt, tunt mörkt streck längs alla eller några få yttre större täckares spetsar). För skillnader mot småskrake. - Adult hane eklips. Lik adult hona men behåller vingteckningen med mycket vitt. - Juvenil. Lik adult hona men näbb mattare röd, tofs kortare, strupfläcken inte lika rent vit, har ljust tygelstreck och ljusare iris. 1:a vinter hane har mer vitt på vingen än hona. LÄTEN hanens spelläte ett behagligt, lågtonigt, hårt men halvkvävt ringande "krroo-krråå", svagt, hörs ändå långt. Honan har ett hårt "pra, pra-pra..." under uppvaktningen. 1 flykten ljudligare, malande "prrah, prrah, prrah...", samt konverserande, snabba skrockande "tjackerack-ack-ack". Början