Startsida   Mera   Personer   Namn   Orter   Dokument   Foto   Kartor  

Yrken

Birkarl, Lappfogde, Länsman, Sexman.

Birkarl


Birkarlar (eg. Birk-karlar) l. Birkarlaboar är ett namn, som man ofta möter i äldre handlingar, som röra förhållanden i vårt lands nordliga delar. Ordet birk (jfr Birka och Bjärköa-rätten samt forndanska biærk, birk) betyder handel och birkarlar sålunda handelsmän. Såsom sådana omtalas de i en handling från år 1328, som omnämner, att hälsingarna och birkarlarna ("bircharlaboa") öfverenskommit, att i norra delarna af Hälsingland – detta namn hade då en vidsträcktare omfattning än nu – skulle i enlighet med äldre bestämmelser nybyggare och birkarlar få slå sig ned ända upp till Ule älf och Ule träsk. Och det tillägges, att ingen må hindra lapparna i deras jakt eller birkarlarna vid deras handelsresor till eller ifrån lapparna eller vid deras uppehåll hos dem. Birkarlarna hade sålunda redan före denna tid fått privilegierade handelsrättigheter med lapparna, och flerstädes åberopas som stöd för dessa ett bref från Magnus Ladulås’ tid. Men tvifvelsutan är birkarlarnas handel här af långt äldre upprinnelse. Den bildar en tydlig motsvarighet till den af de norske konungarna privilegierade handel, som norska köpmän sedan äldsta tid idkat i Finnmarken, och som tidigt öfvergått till rätt att upptaga skatt af lapparna. Redan i slutet af 800-talet är detta förhållandet. Ottar berättar sålunda, att de förmögnaste lapparna i skatt erlade ej mindre än 15 mårdskinn, 5 renhudar, 1 björnhud, 10 korgar sjöfågelfjäder, 1 björnskinns- och 1 utterskinnströja samt 2 skeppståg, ett af hvalross- och ett af sälskinn. På den svenska sidan gick det till ungefär på samma sätt. Ur birkarlarnas privilegierade handel med lapparna utvecklade sig efter hand en rättighet att af dem upptaga skatt, hvilken rättighet också tidigt erkändes af kronan, som för densamma erhöll en bestämd afgift. På 1400-talet omtalas birkarlarna som "kristna karla lappafara", hvilka "egde" lappar. På ett lagmansting i Torne 1429 klagades sålunda öfver att män från Tavastland, som ganska litet egde af Lappmarken och lapparna, foro upp till lapplandsmarknaderna, och förbjödos nu alla, som ej egde rätt att uppbära minst ett gråskinn af lapparna, att resa upp till Lappmarken. Från samma tid har man också en bestämmelse, att om någon lappfarare räddade en lapp, hans hustru eller hjon genom att lämna honom renar, mat eller redskap, skulle han i tre år få uppbära skatt af lappen, hvarefter denne skulle återgå till rätt egare. Lappen egdes och skiftades som annan egendom, så att birkarlarnas rättigheter ej voro territoriellt begränsade. I en dom år 1454 omtalas sålunda, att några birkarlar i Pite anklagats för att de skulle slagit under sig några lappar, som kommit från Tavastland och som skulle varit konungslappar. Det befanns emellertid, att de med rätta tillhörde birkarlarna, hvilka erhållit dem "i rätt skifte af sina skiftesbröder i Tavastland". Såsom af detta framgår, tillhörde ej alla lappar birkarlarna. En del, särskildt i Finland och i Ume lappmark, voro "konungslappar" och skattade direkt till kronans fogde. Gränsen mellan birkarlar och andra nybyggare torde åtminstone längre fram i tiden hafva varit tämligen flytande. Genom gifte och på annat sätt hade en del af de egentlige bönderna fått "lotter" i lapparna, liksom å andra sidan birkarlarna anlagt nybyggen, egde renhjordar och fisken och idkade fiske till och med ute i öppna Västerhafvet. Men man ser dock, att de strängt höllo på sina rättigheter och till och med lade hinder i vägen för nybyggare, som ville slå sig ned vid denna kust. Birkarlarna drefvo för öfrigt handel ej blott med lapparna. Gustaf Vasa klagar sålunda öfver att "de rike birkarlar" uppköpte all spannmål, som såldes till Norrland, och sedan utprånglade den bland bönderna till det dyraste. Konungen höll emellertid efter dem. 1528 fördubblades den skatt, som de hade att erlägga till kronan, och under den följande tiden gjordes allt flera inskränkningar i deras företrädesrättigheter. I synnerhet blef detta fallet under Karl IX. Till sist afskaffades, i början af 1600-talet, fullständigt deras gamla ensamrätt till lappskatten och lappmarkshandeln, som förut gått i arf och kunnat säljas, och det bestämdes, att endast så många finge idka handel med lapparna, som fogden bestämde. Birkarlarna fingo ej längre bo på landet, utan blott i städerna och fingo ej handla med lapparna annat än på bestämda marknadsdagar och marknadsplatser (Lycksele, Arvidsjaur, Jockmock och Tenoteki). På marknadsdagarna skulle emellertid fogden först upptaga skatten af lapparna och för kronans räkning uppköpa så mycket skinn han önskade. Birkarlarna fingo därefter handla, men blott på dagen och i öppna bodar på själfva marknadsplatsen, detta för att förhindra deras "vederstyggliga lefverne" med lapparna samt för att kontrollera att ej något undansnillades af den tiondel af alla inköpta varor, som måste erläggas till kronan. – Genom dessa bestämmelser var birkarle-institutionen såsom sådan upphäfd, men birkarlarnas handel fortfor ännu en tid framåt. Så berättar i slutet af 1600-talet Petter Dass i sin beskrifning öfver Nordland ("Nordlands trompet"), att svenska handelsmän, som kallades bark-karle, brukat hvarje vinter komma från Torne, Lule, Pite och Ume till Ranen och tillhandla sig fisk mot yxor, filar och andra järnvaror, som de sålde för mycket billigare pris än de norske köpmännen. – Ännu i dag lefver birkarlarnas namn kvar i det lapska borgal, handelsman. Birkarlarnas antal synes ej hafva varit synnerligen stort. Vid en undersökning, som Karl IX lät anställa år 1606, funnos i Torne lappmark 22, i Lule 17, i Pite 16 och i Ume 11 birkarlar. Äfven på den finska sidan funnos birkarlar, ehuru färre till antalet, och det torde vara sannolikt, att Birkkala socken efter dem uppkallats. En äldre åsikt, som leder sitt ursprung från Johannes Bureus och sedan framställts af Porthan ("De bircarlis"), ansåg, att birkarlarna till största delen härstammade från denna socken och efter den fått sitt namn. Litt.: Düben, "Lappland och lapparna", Hildebrand, "Sveriges medeltid" I, Styffe, "Skandinavien under unionstiden", 0. Rydberg, "Sveriges traktater" I, "Skand. handl." XXIX, "Svenskt diplomatarium", I, Arwidsson, "Handlingar till upplysning af Finlands häfder", och Waaranen, "Handlingar upplysande Finlands historia under Karl IX:s tid". S. L.

Lappfogde


Ur uppslagsverket Fokus
Lappfogde statlig tjänsteman som enligt den första lappfogdeinstruktionen av år 1695 hade till uppgift att utkräva skatt av samer och se till att de inte flyttade från den by där de var skattepliktiga. Lappfogden skulle också deltaga i länsrättens förhandlingar. År 1760 kom en ny instruktion och titeln ändrades till kronofogde. Denne skulle utkräva skatt av såväl samer som nybyggare samt främja nybyggarkonolisationen i lappmarkerna. Titeln lappfogde återkom dock 1886 då den första första moderna renbeteslagen kom till. Lappfogden administrerade lappväsendet den avdelning vid länstyrelserna i de tre nordligaste länen som handhade rennäringsfrågorna. Titeln ändrades 1962 till 1:e konsulent. Befattningen avskaffades 1967, då den nya rennäringslagen antogs och berörda ordningsfrågor överflyttades från länsstyrelserna till respektive jordbruksnämnder.

Länsman


Länsman. 1. (Fsv. Icensmatyer, Icensman) l Sverige under medeltiden en kunglig tjänsteman inom hvart härad (eller skeppslag), hvilken det ålåg att vid tingen bevaka konungens rätt och ut- ! söka de honom i brottmål tillfallande böterna. Jfr j B r y t e. - 2. Lägre landsstatstjänsteman. Se Kronolänsman. - 3. Polisman vid järn- j vägsbyggnadsföretag. Se Järnvägslänsman, j - 4. Detsamma som låntagare, vasall. Se L ä n s- ! väsen. - 5. Om de norske lendermänden 1. ! länsmännen se Herse. j Länsmansexamen, pröfning, som person, hvil- j ken ej aflagt juridisk examen, genomgår inför läns- j styrelse för vinnande af kompetens att bli krono- : länsman (se d. o.). Den, som tagit studentexamen, j befrias från de eljest stadgade skrif- och räkne- l profven.

Sexman


Sexmän, äfven kallade Rotemästare (jfr d. o.), voro i äldre tider ett slags polismyndighet för kyrkotukt och ordning i socknen. De uppburo böter för sorl och sömn i kyrkan, dryckenskap vid gästabud, sedlighetsbrott o. d. Urspr. utsågos de på sockenstämma eller turvis efter matlag i hvarje rote, och antalet var olika efter socknens storlek. Efter införande af 1862 års kommunalförfattningar förlorade sexmännen alltmer sin betydelse, om de ock flerstädes tillsattes stundom af kommunalstämman, oftare af kyrkostämman som biträden åt kommunalnämnden och kyrkorådet att utdela debetsedlar och inkalla personer till dessa myndigheter. Deras åliggande har nästan öfverallt öfvergått till fjärdingsmannen eller särskilda byordningsmän. G. A. A.