Gustaf och Hilma

I Stockholm hade Gustaf fått arbete under en byggmästare Larsson, som sedan specialiserade sig på hospitalsbyggen. Han fick därvid arbete vid hospitalbygget på Marieberg och sedan i Lund. Många glada historier från denna tid har du berättat för oss, om besök i köpenhamn, om fest men även om tungt arbete, där det icke som i dag gällde blott de 8 timmarna utan i många fall kanske anda upp till 14-15 timmar per dygn och där varje dag var en tävlan om vem som kunde lägga mest sten.

Åren 1891 - 93 byggdes hospitalet i Piteå och du var med bland de andra kamraterna i murargänget. De sörländska yrkesarbetarna voro mycket uppskattade av ortens och traktens kvinnliga befolkning för sitt glada humör. De manliga infödingarna såg säkerligen i dem svåra konkurrenter och många bataljer har berättats om tiden däruppe. Bland flickorna fanns en smärt och pigg ung snärta på 20 år, som utövade en särskild dragningskraft på Anders Gustaf. Det blev inte förlovning just då, men säkerligen grundlades bekantskapen och den stod sig. Vår kära mamma har berättat något om det stilla vemod, som fyllde henne, då slädarna med de till södern hemvändande murarna passerade förbi hennes fönster på väg till Badstuträsk station vid stambanan.

Hilma Viktoria drogs till södern även hon, kanske för att komma Gustaf närmare. Hon fick plats hos Din syster och kärleken stod i sig. Det blev till slut förlovning 1897 och giftermål 1898. Så tog Anders Gustaf sin hustru med sig från Stockholm till Kristinehamn och tillsammans med farmor installerade de två sig i en flygel på på tomten Spelmansgatan 17.

Nestorn bland stadens köpmän handladen Gustaf Larsson fyller på söndagen 80 år. Det är visserligen en infödd Kristinehamnare och alltså en värmlänning till själ och hjärta med alla de värmländska, ljusa lynnedragen optimistisk och med starkt sinne för humor, som man möter i denne verklige ålderman bland våra köpmän, men kommer snart underfund med, att i botten styr och regerar en tåga av det västgötska sega virket. Åttioåringen, som alltjämt är den förste i affären i dubbel bemärkelse börjar sin dag där halv sex på morgnarna och håller ut till sena kvällen, bekräftar också detta. Han är född här i staden, men båda föräldrarna var västgötar. Och så blir det en levnadshistoria inför den stundande 80-årsdagen, som är så laddad med stoff att det inte blott blir kulturhistoria av stort värde, utan gott kunde räcka till en roman över temat: Hur finner man vägen till framgång och oberoende? Och första svaret ger hr Larsson i själva upptakten: Jag började när jag var tio år i tobaksfabriken här med en förtjänst på 40 öre om dagen. I fyra år höll den lille grabben ut med den avlöningen, men så en dag kom de allraminsta i fabriken överens om att begära löneförhöjning med hela 10 öre. Jubilaren som aldrig varit rädd för att hugga i och alltid vetat att svårigheterna är till för att övervinnas, stegade alltså i väg till verkmästarn’ och framförde sitt ärrende. Han blev utkastad. När jag kom tillbaka för att få ut de ören, jag hade att fordra, sa han att jag kunde få 50 öre och fortsätta, men det skulle jag inte tala om för de andra, berättar hr Larsson. Nej tack svarade 13-åringen, jag har redan arbete som bonddräng. Vid 15 års ålder kom den företagsamme kristinehamnspojken till Stockholm som springpojke på Strömsborgs restaurang på den lilla holmen mit i Norrström. Där var värdshus av rätt blygsamma dimensioner, kägelbanor och slikt och så var det dalkullor som, som rodde gästerna över. Lönen var 10 kronor i månaden och maten. Här började arbetsdagen kl. 5 om morgnarna. Här kommer en lustig historia, som är alldeles för bra för att vara sann. En gång stod Anders Gustaf, vi få kalla grabben så, ty än är det långt till handlanden A.G. Larsson, och såg på hur en ung dam baka plättar alldeles på tok. Naturligtvis kunde han laga plättar och visade henne hur man skulle göra. Sedan förde han fram sitt ärrende. Jo, eftersom frökens fästman var murare och fröken var snäll och hygglig fröken, så ville Anders Gustaf så gärna bli murare om fröken ville tala med fästmannen. Anders Gustaf blev murare vid 15 års ålder och innan han var mogen för beväringen var han utlärd.

Och så ha vi hunnit så långt som till tiden för bygget av Marieberg. Detta var 1884 och nu vände kristinehamnspojken Anders Gustaf hem till sin stad igen. Barndomshemmet, en liten stuga vid älvkanten på gamla Kyrkogatan, ja den låg så nära älven att om vårarna steg vattnet in i rummen, var tomt och föräldrarna hade tagit torp under Sundbyberg. Nu lagade Anders Gustaf till handelsrättigheter åt familjen, murade upp Marieberg, finkan vid rådhuset, åtog sig jämte några andra murare hospitalbyggena i Piteå och Lund och åtskilliga hus i vår stad. När jag murade på Marieberg så glömde jag stödjärnen i några valv och detta kom jag ihåg sedan jag lagt mig på kvällen, berättar jubilaren. Jag kunde inte sova, ty jag fick för mig att valven skulle störta in. De stå kvar än i dag. Det är alltså 60 år sedan hr Larsson erhöll handelsrättigheter, först för fadern del, och när han inte murade reste han själv omkring på värmlands landsbygd och sålde smidesvaror från en vagn. För 50 år sedan tog de affärerna slut och han blev fast affärsman på samma tomt och i samma, som ena affären än i dag är inrymd i. Tomten n:o 17 vid Spelmansgatan var ledig på våren 1894 och för 800 kr inköpte hr Larsson den och byggde själv det hus, som än i dag står lika stabilt. Inom parentes kan nämnas att samma tomts taxeringsvärde i dag är 25,500 kr. Och så öppnades här en bosättningsaffär, den andra i ordningen i staden. I apotekshuset hade Charlotta Olsson en sådan affär, vilken hr Larsson övertog 1910 och ännu innehar. Huset vid Spelmansgatan var inte färdigt med en gång. Medan hr Larsson byggde skötte hans unga hustru affären. – Vi öppnade när vi kom upp om morgonen och stängde när fotogenen var slut i lampan, vilket blev vid 10-tiden på kvällen, berättar fru Larsson. Ja, och veckokassan kunde vara 15 kr, inflikar hr Larsson, och när hon var ledsen för det, sa jag: Var inte ledsen du, det blir bättre. Och det blev bättre och bättre, fast arbeta fick man. Det var mera arbete då för att få in 50 kr än nu att få in 250. Ett dussin tallrikar kostade då 3 kr, nu kostar dussinet 12,50.

Ett roligt och intressant kapitel är torgaffärerna förr i världen. Fastingen från 10 april och en hel vecka framåt, och så ”Mattsmess-marknaden” den 10 oktober och tre dagar framåt. När Fastingen började på måndagen voro torgen fulla med skivor och längst ned stodo alla skohandlare från Kumla och Örebro med 15 skivor och så var det förståss de knepiga västgötarna. Dessa kunde utnyttja värmlänningarnas svagheter på ett raffinerat sätt. De kunde t.ex. ge någon värmlandskonkurrent på torget en liter brännvin och när litern var urdrucken skällde värmlänningen ut kunderna och västgöten fick dem. Klockan 6 på morgonen började torgaffärerna under fastingen och man höll på till sena kvällen. Men man fick allt hålla reda på fällknivarna och inte låta dem ligga för långt fram på skivan. Det kom jag snart underfund med, berättar hr Larsson. Men för att göra en bra historia kort, - det första biträdet anställde hr Larsson 1910 och i dag har jubilaren en försvarlig stab av medhjälpare. Han kan stoltsera med att ha ett biträde i sin affär i 36 år, en i 17, en i 13 och 2 i över 10 år. Enbart det säger en god del till affärsmannens heder. Man skulle tänka sig att en person, som i hela 71 år varit i arbetsselen, skulle vid fyllda 80 vara mogen för gungstolen. Detta är långt ifrån fallet med Anders Gustaf Larsson. Han kommer fortfarande att vara i sin butik halv sex varje morgon och med sitt soliga leende sprida gemyt över dagens arbete. Den mycket stora vänkretsen kommer säkert på hans högtidsdagen på söndagen att visa att den uppskattar en person, som med troget och hederligt arbete och gedigna egenskaper skaffat sig en vacker position i samhället. En hedersman av högsta kvalitet kommer att saluteras.