Till hemsidan brasvar.se Startsida bildsida

Fiskarter i Skagern.

Text nedan: Abborre, Björkna, Braxen, Elritsa, Faren, Färna, Gädda, Gärs, Gös, Id, Lake, Lax, Laxöring, Löja, Mört, Nejonöga, Nors, Sarv, Sik/siklöja, Stensimpa, Stäm, Sutare, Ål

Texterna har saxat ur Tidens stora bok om fiskar. (Utbredning mm har utgått och några kommentarer har tillkommit, fenformler har samlats på separat sida.) Fenformler och bilder visas i separata fönster.
Början / Bild

Abborre

Perca fluviatilis
Storlek: 30 cm, i enstaka fall upp till 40 cm, max 50 cm.
Vikt: 300-500 g, sällan 1-2 kg, max. 4-5 kg.
Kroppen är ganska hög, men höjden på ryggpuckeln varierar oerhört med växlande livsvillkor. På det kilformade huvudet sitter en framåt riktad, väl tandbeväpnad mun och stora ögon. De båda ryggfenorna sitter väl åtskilda. På den första av dem, som uteslutande stödjs av tagglika, ogrenade hårdstrålar, finns en karakteristisk svart fläck vid bakkanten. Kroppen är grågrönt till gulgrönt färgad, ryggen är mörkare, medan buken är ljusare. På sidorna finns 5-9 svarta tvärränder, och alla fenor utom ryggfenorna är orangegula till röda.
Abborren förekommer på de mest olikartade lokaler i rinnande och stillastående vatten, d.v.s. i lugnare gölar likaväl som i de övre loppen av bäckar och floder samt i dammar och uppdämda sjöar. Den föredrar ställen med rik vegetation, sjunkna träd och undervattensrötter, i och med att deras strimmiga färgdräkt är avpassad för dylika ljus- och skuggförhållanden. Till lektiden på våren, mestadels från april till maj, samlar de sig i större stim. Ynglen, som livnär sig av plankton, bildar stim som återigen skingras om natten. På natten ligger abborrarna orörliga på bottnen och går först i gryningen på nytt samman i stim. Endast gamla och stora exemplar lever solitärt. Så snart de uppnått en längd av 20 cm livnär de sig av mindre fiskar, till och med av sin egen avkomma. På många håll är populationstätheten alldeles för stor och fiskarna växer till följd av näringsbrist endast långsamt ("tusenbröder"). På grund av det välsmakande, fasta och vita köttet fiskas abborrarna med förkärlek.

Rommen läggs i band på levande och död vegetation eller på stenar. Äggen är inbäddade i ett geleaktigt hölje och skyddas på så sätt från fiender.
Ofta förekommande beståndsdelar i näringen är kräftdjur (Leptodora, Daphnia) och fiskyngel, småfisk och insektsnymfer.
Början / Bild

Björkna

blicka, björkfisk, Blicca bjoerkna
Storlek: 15-25 cm, max. 35 cm
Vikt: 200-500 g, max. 1 kg
I motsats till släktet Abramis har Blicca tvåradiga svalgtänder (braxens sitter i en rad). Vid första anblick kan man skilja björknan från braxen med ledning av de stora ögonen och de färgglada, pariga fenorna. Analfenan är kortare än hos braxen och börjar först bakom ryggfenans sista stråle. Björknan har en gråsvart rygg, silverfärgade sidor med en karakteristisk metallblå till grönaktig glans. De opariga fenorna är gråaktiga, framkanterna på de pariga fenorna rödaktiga eller orangeröda.
Björknan, som annars hör till de medelstora arterna, kan i vissa karpdammar väga upp till 1 kg. De växer långsammare än braxen och vid 5-6 års ålder mäter de 15 cm, vid 8-10 års ålder 25 cm allt efter tillgång på föda. En del av fiskarna blir könsmogna redan under det andra levnadsåret (framför allt hannarna), de övriga under det tredje levnadsåret. De leker i omgångar från maj till slutet av juni, ofta på samma lekplatser som de andra karpfiskarna (framför allt mört, sarv och braxen, med vilka den kan få bastarder). På grund av alltför täta bestånd uppstår i en del vattendrag långsamt växande populationer.
De har ingen större ekonomisk betydelse. För sportfiskaren har de inget värde. De utgör emellertid skarpa födokonkurrenter för nyttofiskar.
Den huvudsakliga födan består av blötdjur (Lymnea slagnalis, stor dammsnäcka ), sävsländelarver (Sialis) eller larver (av familjen Chironomidae, typ släktet Chaobo­rus, representerat av plankton­mygglarv).
Början / Bildsida

Braxen

braxenpanka, svartspoling Abrarnis brama
Storlek: 35-45 cm, max. 80 cm.
Vikt: 1-2 kg, max. 10 kg
Till släktet Abramis hör karpfiskar med hög rygg och lång analfena (jmfr Faren som bl a har större ögon). Den viktigaste av dessa är braxen med en hög, från sidan starkt sammantryckt kropp. Den utstjälpbara, centrala munnen gör det möjligt för den att samla sin föda från bottnen. Ryggen är ljusgrå, ibland blåsvart, sidorna grå, emellanåt med ett gulgrönt skimmer och buken grå eller grågul. Förutom de ljusare pariga fenorna är alla gråsvarta. (Under lektiden kan man, på hannen, med lätthet urskilja enskilda hudvårtor på huvudet.)
Denna stora fisks tillväxt beror som alltid på antalet fiskar i populationen och antalet näringskonkurrenter. Hos stora bestånd och vid brist på föda tillbakabildas populationerna och fiskarna får smala, tunna kroppar.
Könsmognaden inträder i det fjärde eller femte levnadsåret. Braxen leker upprepade gånger från april till juli. Rommen lägger den på stenar eller grus, men allt efter lekplats också på vattenväxter. Vid 18-20"C tar det tre dagar innan ynglen kläcks.
De äter huvudsakligen djurplankton, större exemplar övergår till bottenlevande näringsdjur (blötdjur, röda fjädermygglar­ver - chironomider - och rörbyggande maskar). Hos alltför täta bestånd överväger detritus, små växtdelar och slam.
Braxarna anses ha stor ekonomisk betydelse och är också viktiga sportfiskar. I fria vatten utgör de en betydande del av biomassan. I en del vattenmagasin fångas med spö årligen upp till 100 kg braxen per hektar .
Början / Bildsida

Elritsa

kvidd, elling, blindsill, Phoxinus phoxinus
Storlek: 6-8 cm, mera sällan upp till 12 cm.
Denna lilla fiskart kännetecknas av en ofullständig sidolinje, tydligt avrundade fenkanter och ytterst små fjäll, som knappt går att se med blotta ögat. Färgdräkten är mycket varierande, med mörka fläckar eller strimmor på ryggen och sidorna. Honans färgdräkt är mindre iögonfallande. Under lektiden är hannarna mycket färggranna och hör då till Europas vackraste sötvattenfiskar. Ryggen och sidorna är då mörka till svarta och står i skarp kontrast till den eldröda färgen på den främre delen av buken, läppränderna, de pariga fenornas fästen och analfenan. På huvudet, bröstfenorna och fjällen på främre delen av kroppen får de tydliga, ljusa hudvårtor.
Tillväxten är långsam och de kortlivade fiskarna blir sällan mer än fem år gamla. De föredrar rena, snabbflytande och syrerika vatten. Den huvudsakliga födan består av vatteninsektslarver, kräftdjur och maskar. Vid tre årsålder blir de könsmogna och leker i stora stim från april till juli på grunda ställen med grusbotten. Sina ägg fäster de på bottnen eller på växter, i regel i två portioner. Under vegetationsperioden håller de sig i närheten av stranden och tätt under ytan, vid fara gömmer de sig under rötter och stenar på bottnen, dit de även drar sig tillbaka under den kalla årstiden.
Eftersom de lever i öringregionen, utgör elritsorna en viktig näringskälla för just öring, annars har de ingen större betydelse. Ibland används de av fiskare som agnfisk, mera sällan som akvariefisk. I åratal har den använts som försöksdjur.
Början / Bild

Faren

långstjärt, farne Abramis ballerus
Storlek: 20-30 cm, max. 45 cm
Vikt: 0,3-0,6 kg, max. 1,5 kg
Från braxen skiljer sig den smala, från sidan hoptryckta faren genom den långa analfenan med mestadels mer än 30 mjuka strålar och från braxen genom den uppåtriktade munnen. Av de små fjällen finns över sextio längs sidolinjen. Stjärtfenans underflik är betydligt längre än den övre. Kroppen är silvrigt gråvit och ryggen mörkgrön till mörkblå, ofta med en metallisk glans. De opariga fenorna är grå, de pariga gulgrå, ibland även rödaktiga med mörka ränder.
Denna medelstora karpfiskart blir upp till 18 år gammal. Den växer långsamt, och vid 3-4 års ålder mäter den 16 cm, vid 8-10 års ålder enbart 30 cm.
Den blir könsmogen efter 3-4 år, hannarna mestadels ett år tidigare än honorna. Faren lägger sin rom i slutet av april till maj över grusbotten eller på vattenväxter. Vid en vattentemperatur runt 15°C varar inkubationstiden 3-5 dagar.
Vuxna fiskar uppehåller sig på fritt, djupare vatten, medan ynglen föredrar grunda ställen.
I motsats till de övriga arterna i släktet är faren i huvudsak zooplanktonätare och lever framför allt av kräftdjur av släktena Daphnia och Cyclops.
Början / Bild

Färna

bredpannad id, idmärt, Leuciscus cephalus
Storlek: 60 cm, i enstaka fall 80 cm, normalt 20-40 cm
Vikt: 3-5 kg, i enstaka fall 8 kg, normalt 0,2-0,6 kg
- Formen på analfenan är ett betydelsefullt skiljetecken mellan Stäm (L. leuciscus) och Färna (L. cephalus). Stäm har en inbuktad, medan färna har en utåtbuktad analfena. -
Färnans cylinderformade, robusta kropp övergår i ett lågt, brett och avrundat huvud, vilket slutar i en stor , framåtriktad mun, som i profil pekar en aning uppåt. Ryggen har en grå till svartgrön färg, sidorna är guldgula och buken ljusgul till silvrig. Rygg- och stjärtfena är mörka och buk- och analfenorna orange­röda till mörkröda. Stora, mörkrandade fjäll ger ett intryck av en nätstruktur.
Färnan förekommer i öring­zonens nedre avsnitt till de snabbare strömmande delarna i braxenregionen, men lever också i vattendrag med mera lugnflytande vatten, i synnerhet i dammbäcken.
Den blir könsmogen vid två till fyra års ålder. Den leker i små stim med förkärlek i strömdraget eller nära strandkanten i större dammar. Först intar hannarna lekplatserna, sedan ansluter sig de mogna honorna till dem. De lägger sina klibbiga ägg på överspolade rötter, trädbitar eller på stenar på bottnen. De leker två till tre gånger med ett mellanrum på 10-20 dagar däremellan. Hannarna (och en del honor) får under lektiden hudvårtor.
I rinnande, men också i vattendrag med mera lugnflytande vatten föredrar fiskarna platser med varierat underlag och likadan strandkant. De är typiska allätare som håller sig lika aktiva på vintern. De blir 8-10 år gamla, i undantagsfall också 15 år eller mer.
Färnan, som hör till de glupska fiskarna, är just på grund därav en omtyckt sportfisk, även om köttet inte är av allra bästa kvalitet. Fiskarna fångar den på alla möjliga sätt. Större exemplar blir dock mycket skygga och är mycket svåra att få på kroken. Då den är relativt tolerant beträffande vat­tenkvalitet, förekommer den ofta också utanför mynningen till avloppskanaler till floderna.
Början / Bild

Gädda

Esox lucius
Storlek: upp till 1,5 m (oftast 0,5-1m).
Vikt: upp till 35 kg (normalt 2-10 kg).
Gäddans rygg är grågrön till mycket mörk ( ofta är den även lätt röd- eller brunaktig), sidorna är grönaktiga och försedd med gula fläckar, vilka ibland flyter samman till ränder, buken är oftast smutsvit med grå punkter.
Denna ytterst glupska fisk växer också snabbt. För varje kilos viktökning måste den äta 5-8 kg fisk. Allt efter tillgången på föda mäter gäddan det första året 12-50 cm, vid fem års ålder 50- 75 och efter det tionde levnadsåret 80-110 cm. Ynglen livnär sig till att börja med av zooplankton och vatteninsekter, men redan vid en längd av 3-5 cm börjar de jaga fiskar och grodyngel. När de blivit 20 cm långa lever de helt och fullt som rovfiskar. De vanligaste födofiskarna utgörs av mört, löja och abborre.
Könsmognaden inträder vid 1-2 års ålder. Gäddor lägger sina ägg på växter och är alltså typiskt fytofila. Fortplantningstiden infaller tidigt på året, direkt efter det att isen försvunnit, när vattnet vid stranden är 4-10 °C varmt. Äggen kläcks redan efter 10-15 dagar. Denna stationära fisk uppvisar ett utpräglat revirbeteende, genom att den försvarar sitt jaktrevir mot alla konkurrenter. Den uppehåller sig nästan alltid i de strandnära vattnen.
För sportfiskaren är gäddan en av de mest omtyckta fiskarna. Eftersom den är rätt lätt att fånga, är bestånden inte särskilt stora. Den kan vara en besvärlig predator i lax- och öringvatten.
Början / Bild

Gärs

Gymnocephalus cernua
Storlek: 15-18 cm, max. 25 cm.
Vikt: 100-150 g, max. 200 g.
Gärsens kropp är tillplattad från sidan och har en lätt välvd rygg och bara en ryggfena. Ryggens färg är grågrön till gråbrun med mörka fläckar, och sidorna brunaktiga till grönaktiga. Medan de pariga fenorna täcks av talrika små, mörka fläckar, är buken vitgul och gällocket lätt blåaktigt med en metallisk glans. De har en mycket långsam tillväxt och först vid femton till sexton års ålder uppnår de en längd av 10 cm.
Könsmognaden inträder hos hannarna redan mot slutet av det första levnadsåret, hos honorna först efter två år. I april och maj lägger honan sina befruktade ägg på sand- eller stenbotten. I lekstimmen samlas mellan fyrtio och några hundra fiskar på djup ner till två meter. Äggen, som är ungefär 1 mm i diameter, lämnar föräldrarna utan avseende. Allt efter vattentemperatur kläcks larverna efter en till tre veckor.
När de har förtärt gulesäcken övergår de till de allra minsta planktondjuren. Vuxna exemplar äter insektslarver , maskar samt fiskägg och fiskyngel. Gärsarna uppehåller sig företrädesvis vid bottnen i flodernas nedre lopp, men även i dammar och uppdämda sjöar. De är också tillfreds med mindre klart vatten, eftersom de vid födosöket inte är lika beroende av synsinnet som till exemel abborren. De undviker direkt ljus och söker därför upp djupare vattenskikt på sommaren. När vattentemperaturen sommartid överstiger 20-25 °C, går gärsen ner i djupet. De övervintrar i mynningen till stora floder eller i djuphålor i sjöar och dammar.
Köttet är av utsökt kvalitet.
Början / Bild

Gös

Stizostedion lucioperca
Storlek: 80-100 cm, max. 130 cm.
Vikt: 12-15 kg, max. 18 kg.
Gösen den största sötvattensfisken bland abborrarna. Kroppen har en ideal byggnad för snabba rörelser i vatten. Munnen är rikligt tandbeväpnad, framåtriktad, och längst fram på underkäken sitter två iögonfallande stora och sylvassa huggtänder. Överkäken når bakom ögat, och sidolinjen slutar i motsats till abborren först vid stjärtfenans bas. Ryggen är grågrön, och på sidorna befinner sig 8-12 svartbruna tvärband, som smälter samman till fläckar och som också finns på stjärtfenan och de båda ryggfenorna. Den annars vita buken blir mörkare under lektiden särskilt hos hannarna.
Större delen av dagen döljer sig gösen nere vid bottnen. På morgonen och tidigt på kvällen stiger den upp till ytan på jakt efter föda.
Lektiden infaller för det mesta i april och maj. Hannen gräver under den här tiden en omkring 50 cm bred och 5 cm djup lekgrop, i vilken rengjorda rotbitar läggs. På dessa lägger honan sina ägg, och hannen bevakar dem med stor ihärdighet och gör dem rena från slam genom att vifta med fenorna. En kort tid lever ynglen av zooplankton, men börjar redan vid 3-5 cm längd att äta främmande fiskarters ägg.
Vuxna fiskar livnär sig uteslutande av andra fiskarter. Födan utgörs av större zooplanktonarter (t.ex. Leptodora), fiskägg och senare även av fiskar (mörtar, aborrar och löjor).
Gösen, som lever i små stim, håller sig till skillnad från gäddan längre ut från stranden. Den blir 10-15, i enstaka fall upp till 20 år gamla.
Den hör till de värdefullaste och ekonomiskt viktigaste europeiska sötvattensfiskarna. På den senaste tiden har den försvunnit från många förekomstplatser eller förökar sig inte längre där naturligt. Utsättningar av gösyngel förekommer.
Början / Bild

Id

falsk lax, idbarn Leuciscus idus
Storlek: 30-40 cm, i sällsynta fall upp till 60 cm
Vikt: 0,5-2,5 kg, i enskilda fall upp till 4 kg
Iden är en fiskart med hög rygg och rätt litet huvud. Munnen är framåtriktad och ögonen har en mässinggul iris. Ryggen välver sig bakom huvudet i en båge. För det mesta är ryggen ner till sidolinjen gråblå, sidorna silvriga och buken vitaktig. Rygg- och stjärtfena är gråblå, analfenan brunröd och de pariga fenorna rädaktiga. Den mörkare stjärtfenan har en djup inskärning.
Iden håller sig i stim i större floders nedre lopp, i vattenmagasin och sjöar, men har även satts ut i en del dammar.
Den lever i 10-15 år och blir könsmogen vid 3-5 års ålder. Vuxna fiskar ger sig av på lekvandringar i stora stim om våren. Den egentliga fortplantningen äger rum från april till juni. Äggen läggs på grus, sand, vattenväxter eller smala trädrötter. Under leken försiggår ett väldigt plaskande och stjärtpiskande, vilket väcker uppseende liksom fiskarnas guldglänsande lekdräkt. Under den här tiden har honorna små lekvårtor på huvudet, kroppen och på bröstfenorna.
Iden livnär sig av zooplankton, vatteninsekter och landinsekter som simmar på vattnet, blötdjur, fiskrom, alger och växtdelar.
Som fångst är den välsedd och har också ett rätt välsmakande kött.

I parkdammar och trädgårdsdammar håller man med förkärlek guldformen av iden. Guldiden har en orangefärgad till röd färgdräkt och uppehåller sig gärna nära vattenytan, så att den är väl synlig.
Början / Bild / Recept

Lake

Lata lata
Storlek: 60-70 cm, max. 120 cm
Vikt: 2-5 kg, max. 24 kg
Den enda sötvattensarten i torskfamiljen, laken, har en rund kropp med två ryggfenor. Den andra är liksom analfenan mycket lång. Bukfenorna sitter framför bröstfenorna och deras andra fenstrålar är trådartat utdragna på längden. Mitt på hakan sitter en skäggtöm. Kropp och fenor är gråbruna till grönaktiga och försedda med en iögonfallande marmorering.
Laken för ett undanskymt liv och förekommer i flodernas övre och mellersta lopp, i vissa dammar, i högre belägna uppdämda sjöar och ibland också i flodernas nedre lopp. De är tämligen talrika i Donau och en del av dess bifloder, där de enligt dykare inte gömmer sig en och en mellan stenarna, utan lever i grupper om fem eller fler runt trädrötter och uppspolade timmerstockar.
De leker nattetid och i skymningen över sandbotten från december till mars vid en vattentemperatur av 2,8-6 °C, ofta under is. De befruktade äggen förs bort med strömmen och sjunker till bottnen på lugnflytande ställen. Beroende av vattentemperatur kläcks ynglen efter 1-2 månader.
Till skillnad från de flesta andra fiskarter intar laken den största delen av näringen under höst- och vintermånaderna. På sommaren faller de emellanåt i sommardvala. De är särskilt aktiva under natten.
Laken är mycket glupsk och kan till och med jaga ifatt och sluka fiskar, som är obetydligt mindre än de själva. Köttet och framför allt levern är mycket välsmakande. Trots detta och trots att de kan växa till en beaktansvärd storlek, är laken av föga ekonomisk betydelse. Detta beror på att de är mycket svåra att fånga på grund av att de är nattaktiva. Levern användes förr i tiden för att läka ögon på grund av den höga halten av vitamin A.

Viktig föda: stäm, stensimpa och elritsa.
Början / Bild / Recept

Lax

atlantisk lax, Salmo salar
Storlek: 60-100 cm, max. 150 cm
Vikt: 3-15 kg, i enstaka fall upp till 35 kg
Kännetecken för laxen till skillnad från öring är en tunnare stjärtspole och en svagt konkav stjärtfena, en kortare överkäke, som inte når fram till den bakre ögonkanten, ett större antal gälräfständer på den första gälbågen, antalet tänder på den övre delen av gommen och plogbenet och slutligen längden på analfensstrålarna och färgen, som dock varierar starkt. Under lektiden uppstår på sidan av huvudet röda och oranga fläckar, medan buken får en skär färg.
Laxen företar långa vandringar på jakt efter föda. Till fortplantningen behöver den sötvatten och stiger därför efter uppnådd könsmognad vid fyra- till femårsåldern upp i sin födelseflod och söker sig uppströms ända upp i de övre loppen, ännu längre upp än öringen. På vägen är den i stånd att ta sig över upp till 2 m höga hinder. Väl framme vid lekplatsen slår honorna med mäktiga stjärtslag skålformade lekgropar i bottnen, i cykloidfjäll från lax med mÖrka avgränsningar av de enskilda tillväxtperioderna vilka de lägger rommen. Efter leken som varar från oktober till december dör ofta framför allt hannarna. Vissa djur deltar emellertid flera gånger i leken. På våren kläcks ynglen ur äggen. l mindre stim simmar de efter hand tillbaka till havet, de är då silverskimrande och kallas smolt. Ibland tar vandringen upp till tre år. På färden livnär de sig i huvudsak av kräftdjur och fisk.
Laxarna fiskas på de mest skilda sätt i havet och på sina vandringar. Köttet är mycket uppskattat och världsfångsten överskred under de senaste åren 12 000 ton. Bestånden har under den sista tiden gått tillbaka alltmer på grund av överfiskning, vattenförorening och anläggande av höga dammar och andra vandringshinder, som stoppar laxen vid vandringen.
Början / Bild / Recept

Laxöring

havsöring, Salmo trutta
Storlek: 50-80 cm, max. upp till 110 cm.
Vikt: 10-18 kg, i enstaka fall upp till 25 kg.
Havsöringen simmar oftast på våren in i floderna och drar sig upp mot strömmen ända upp i de övre loppen, där den leker från oktober till januari, efter det att den liksom laxen grävt upp lekgropar i bottnen. Ynglens utveckling äger rum i sötvatten. Så småningom tar sig de unga havsöringarna med strömmen ner till havet, som de når mellan slutet av det andra och början av det fjärde levnadsåret. Havsöringen blir könsmogen vid en ålder av 3-4 år. I havet uppehåller sig öringen från ett till tre år i kustnära vatten, växer tack vare sin glupskhet snabbt och söker sig vid uppnådd könsmognad ånyo uppströms till lekplatserna. En del av beståndet - i synnerhet hannarna - dör efter leken på grund av utmattning. Under lekvandringen intas ingen föda. Den största delen av populationen deltar emellertid två eller tre gånger i leken, vissa exemplar till och med ännu fler gånger.
Öringen har en rakt avskuren stjärtfena och färgen kan variera. Röda fläckar finns bara hos vissa fiskar under lekvandringen undantagsvis uppstår dessa fläckar också under sidolinjen. Förr i tiden gick öringen upp i alla floder i utbredningsområdet. I dag är detta i en rad vatten omöjligt på grund av föroreningar eller anlagda oövervinnliga hinder ( till exempel dammar och höga fördämningsvallar) och därför sjunker bestånden av arten fortlöpande.
Öringens kött är av en mycket god kvalitet och påminner i smaken om laxkött.
Början / Bild

Löja

benlöja, pingstlöja, benlöga A/burnus a/burnus
Storlek: 15-20 cm
Vikt: 30-50 g
I motsats till strömlöjan är löjans sidolinje inte kantad av en dubbel, mörk strimma. Löjor har 17-22 gälräfständer, medan strömlöjan aldrig har mer än 15 stycken. Även analfenan är något längre än hos den besläktade strömlöjan och har ett större antal mjuka strålar. De förhållandevis stora fjällen faller lätt av.
Ryggen är grönaktigt grå, ibland med en blå anstrykning, sidorna är silvriga och buken smutsvit. Analfenan och de pariga fenorna är lätt gulaktigt färgade.
Löjorna blir fem till sex år gamla och växer fortast i kraftverksdammar, där de genom sitt pelagiska levnadssätt inte behöver konkurrera om födan med andra arter. De blir könsmogna vid tre års ålder och leker i maj och juni. Äggen klibbas fast på växter eller på en ren grusbotten.
Löjan hör till de talrikaste fiskarna i flodernas mellersta och nedre lopp och i de flesta kraftverksdammar. Löjan som är en stimfisk, uppehåller sig strax under vattenytan och undviker ställen med växtlighet. För rovfiskar utgör de en viktig näringskälla. I vissa dammar fångas de med nät. I enstaka fall fiskas de också med spö, då köttet är mört och välsmakande.
Av fjällen gjordes förr i tiden konstgjord pärlemor.
Löjan lever av zooplankton, insekter som fallit i vattnet och hoppar efter lågt flygande insekter (såsom bäcksländor och dagsländor)
Början / Bild

Mört

Rutilus rutilus
Storlek: normalt upp til125 cm, undantagsvis upp til135 cm, högst 50 cm.
Vikt: 100-300 g, i enstaka fall upp till1 kg, max. 2 kg.
Mörten hör till de mest utbredda fiskarna i de europeiska sötvattnen. Den smala, från sidan samman­tryckta kroppen med en lätt välvd rygg är täckt av relativt stora fjäll. Ryggfenan är fästad ovanför bukfenornas framkant. Ögats regnbågshinna är i synnerhet i den övre halvan rödfärgad. Ryggen är mörk med en blåaktig till grönbrun glans, sidorna silvriga till silverblå och buken ljus. Frånsett de brandgult till rödfärgade buk- och analfenorna går fenorna i skärt och grått.
I vissa vattenmagasin uppträder mörten massartat 5-15 år efter utsättningen. Mörten blir upp till tjugo år gammal och könsmognaden inträder efter två till tre år. Den leker från april till juni över grund eller vid stranden. Under denna tid får hannarna pärllika lekvårtor på huvud och kropp. Mörten leker i stora stim och lägger sina ägg på växter, rötter och på sten- eller grusbotten. Då flera andra karparter leker på samma plats, förekommer ömsesidiga korsningar.
Mörten livnär sig huvudsakligen av djurplankton, i mindre utsträckning också av insekter, växtdelar och detritus, som de samlar framför allt på dagen.
Själva är de viktig födofisk för rovfiskar och rovfåglar och är även omtyckta av sportfiskare.
Början / Bild

Bäcknejonöga

igelnejonöga, Lampetra ptaneri
Storlek: 12-16 cm, larverna upp till 18 cm
Vikt: 15-25 g, max. 40 g
Bäcknejonögonens ryggfenor är i det närmaste sammanhängande och genom detta kännetecken kan de särskiljas från flodnejonögonen. Under lektiden förlängs vidare hannens könspapill till ett rörliknande parningsorgan. Endast honorna uppvisar en fenliknande bildning bakom kloaköppningen. Färgen kan vara gråblå, brungrön eller brun. Buken och sidorna är ljusare.
Bäcknejonögonens fortplantning är mycket intressant. Efter ett larvstadium som varar i fyra år inträffar larvemas metamorfos mellan höst och vår. Från april till juni gräver de vuxna bäcknejonögonen med stjärten en lekgrop i sand- eller grusbotten och tar bort större stenar med munnen. Under leken sätter sig honan fast vid boet genom att med munnen suga sig fast vid en sten och hannen ringlar stjärten runt hennes kropp. Ibland suger han sig tilloch med fast på honans rygg. De nykläckta larverna har trekantiga munnar och hästskoformade munskivor. Deras gälöppning ar ligger i en gemensam längsgående tvärränna, ögonen är täckta av en hinna och fensömmen är knappt urskiljbar. Under fem år lever larverna, eller linålarna som de kallas på svenska, nergrävda i sand- eller slambotten och livnär sig av organiska rester och de mikroorganismer som lever i dybottnen. Vuxna bäcknejonögon lever bara ett fåtal månader, då de inte överlever leken längre än så. Under den här tiden intar de Överhuvudtaget ingen föda, eftersom deras matsmältningssystem degenererats. Adulta exemplar är för det mesta mindre än larverna före metamorfosen.
Bäcknejonögonen saknar värde ur ekonomisk synpunkt, men ynglen används ibland till bete vid fiske.
Början / Bild

Nors

I Skagern kallas nors större än 16-17 cm för "slom". Fisken leker normalt första veckan i maj och fångas då på natten med håv och lampa nära stranden i Letälven vid Vårbogrind.

Osmerus eperlanus
Storlek: 16-18 cm, max. 25 cm
Medan ryggen är mörkblå till stålblå, är sidorna och buken gråsilvriga. Kroppen täcks av retativt stora, lätt avfallande fjäll. Sidolinjen är ofullständig och syns bara tydligt bakom huvudet.
Mot slutet av vintern samlas norsarna i flodmynningarna, där de söker sig till sina lekplatser. De leker från mars till maj och lägger de klibbiga äggen på stenar och andra föremål på bottnen. Könsmognaden inträder efter tre till fyra års ålder och fiskarna blir maximalt nio år gamla. Under lektiden förlorar de sin vanliga skygghet och hos båda könen uppträder vid sidan av en intensivare färgteckning också lekutslag på ryggen och sidorna. Gällocken och huvudets översida blir svarta, hannarna är något färggrannare.
Huvudfödan består av zooplankton, bentiska ryggradslösa djur, men de äter också yngel av andra fiskarter.
Liksom den besläktade loddan är norsen en viktig industrifisk, vars årsfångster uppgår till 8000-10 000 ton.
Köttet är mycket fettrikt och har en stark lukt av gurka.
Början / Bild

Sarv

Scardinius erythrophthalmus
Storlek: 25-30 cm, som mest 50 cm.
Vikt: 0,3-1 kg, i enstaka fall upp till 2 kg.
Ofta förväxlas sarven med mörten, men sarven är robustare, har en kortare och mer högryggig kropp, rygg- och analfenan sitter annorlunda och munnen är uppåtriktad. Andra skillnader består i färgen. Korsningar mellan sarv och mört har en intensivare röd färg på fenorna än mörten och gula ögon som sarven.
De högryggiga sarvarna har små, snett uppåtriktade munnar och en vass bukkant med kölfjäll. Ryggfenans framkant ligger bakom bukfenornas framkant. Ögats iris är gul och inte röd som hos mörten. Kroppens färg skiljer också. Medan ryggen är grön till grönbrun, är sidorna gröngula med guldglans och buken är ljus. Rygg- och bröstfenor är gulröda till rödgråa, de övriga fenorna är särskilt under lektiden blodröda.
Sarven lever framför allt i stillastående och långsamt flytande vattendrag, där de rör sig i stim i närheten av ytan eller på medeldjup. De livnär sig av zooplankton, fyto­plankton, blötdjur och vatteninsekter och ratar inte ens besläktade arters yngel och rom. De äter också gärna växter och rester av dem.
Könsmognaden inträder vid två till tre års ålder och de leker i mindre stim från maj till juni. Oftast lägger de rommen en eller ett par gånger på vattenväxter, stenar och annat. De korsar sig med mört, björkna och löja.
Jämfört med mörten återfinns sarven i betydligt lägre antal på de flesta förekomstplatser. Trots detta är den en viktig födofisk för rovfiskarter, varför den förr sattes ut i uppfödningsdammar i liten skala.
Köttet smakar bättre än mörtens, men har lika många små ben i sig.
Början / Bild

Sik / Siklöja

Coregonus sp. / Coregonus albula
Storlek: 30-40 cm, normalt 15-25 cm.
Vikt: upp till 1,2 kg, normalt 100-400 g.
Till släktet Coregonus hör fiskar med rätt stora fjäll och liten mun, och som producerar små ägg. Det är dock mycket svårt att få till stånd en exakt avgränsning av de enskilda arterna. Siklöjan hör till de minsta inom släktet och i en del populationer blir den könsmogen redan vid en längd av 8 cm.
Den har en smal kropp och underkäken är längre än överkäken, så att munnen har ett svagt underbett. Ryggen har en blå anstrykning, medan buken och sidorna är silverglänsande. Rygg­och stjärtfenorna samt bröstfenorna är mörkare, de övriga färglösa.
Siklöjorna blir könsmogna när de är 2-3 år gamla. Hos de sjölevande populationerna försiggår leken över grunda ställen i havens tillflöden vid 4-6 °C under november och december. Därför är den embryonala inkubationsfasen mycket lång och varar 100-130 dagar. Talrika ekologiska faktorer decimerar embryoerna, exempelvis syrebrist, lågt vattenstånd och anslutande nedisning.
På grund därav växlar storleken på de enskilda årgångarna avsevärt. Siklöjan har också införts i den europeiska odlingsekonomin, eftersom man antog att de skulle tillgodogöra sig små planktonarter och på så sätt öka dammarnas naturliga produktivitet. Förväntningen infriades emellertid inte, då det rörde sig om en pelagiskt levande fisk, som till övervägande dellivnär sig av zooplankton. I vissa av de på senare tid allt mer eutrofa sjöarna, men även i dammar, har siklöjan övergått till bentiska djur (mollusker).
Den fångas med sättgarn, vadar eller fiskfällor.
Början / Bild

Stensimpa

stensugare, stensut, stenlake, Cottus gobio
Storlek: 12-14 cm, max. 16 cm.
Stensimpan, en liten söt- och bräckvattensfisk med spolformig kroppsform, har ett stort, brett huvud och en slät, fjällös hud. Kroppen är för det mesta grå eller ljusbrunt färgad och har en oregelbunden mörkare marmorering med fyra otydliga, mörka tvärränder. Fenorna är mestadels ljusgråa och fläckade.
Stensimpan förekommer framför allt i de nedre fjälltraktemas floder och i bäckar med kuperad, stenig botten. Om dagen gömmer den sig under någon sten, under kvälls- och nattimmarna är den mest aktiv. Om simpoma blir störda, överger de sina gömslen, varvid de med korta språng kastar sig till nästa hölja. Stensimpoma saknar simblåsa och är oerhört dåliga simmare.
Fiskarna, som kan bli upp till 8 år gamla, leker från mars till maj. I regel lägger honan äggen på undersidan av en sten. Hannen vaktar dem tills de kläcks. Hannen skiljer sig från honan genom ett större huvud, en bredare mun, men framför allt genom den rörformigt förlängda genitalpapillen.
Tidigare betraktade fiskare stensimporna som rovlevande på öringrom och födokonkurrent till öringar och andra salmonider. Den skada den förorsakade överdrevs säkerligen. Stensimpans kött smakar inte oävet. Emellanåt används arten som agnfisk. För laxfiskarna utgör den en viktig näringskälla.
Början / Bild

Stäm

strävting, stammört Leuciscus leuciscus
Storlek: 25-30 cm, i undantagsfall upp till 40 cm
I jämförelse med den besläktade färnan är stämmens hela kroppsbyggnad mycket slankare. Det betydligt smalare, mindre och aningen tillspetsade huvudet har stora ögon och en något mindre, nedåtriktad mun. Ryggen är gråblå, sidorna silverfärgade, buken vitaktig och fenorna gulaktiga. Analfenan är smutsorangefärgad till rödaktig och tydligt inbuktad, vilket är ett viktigt igenkänningstecken, eftersom denna fena är konvex och kraftigt rödfärgad hos färnan. Fjällen saknar den mörka inramningen färnan är känd för, de är inte heller lika hårt förankrade i överhuden.
Stämmen föredrar snabbt flytande, rena vattendrag i harr­och barbregionerna.
Stämmen blir vanligtvis 7-10 år gammal och tillväxten är långsam. Den blir könsmogen under det tredje levnadsåret och till skillnad från färnan lägger den sina ägg enbart en gång under tiden från mars till april på sand- eller stenbotten, eventuellt också på vattenväxter. Honor av normal storlek lägger 10 000 ägg. På de pariga fenorna och på kroppen uppstår hos fiskhannarna under den här tiden hudvårtor, vilka också uppträder hos korsningar med färnan.
Stämmen livnär sig till övervägande del av vatteninsektslarver, som den samlar på vattendragens botten. Under kvällstimmarna simmar den upp till ytan, där den fångar insekter som fallit i vattnet. Under heta dagar uppehåller sig fiskarna i snabbt strömmande vatten, men de bildar inga stim. På vintern drar de sig i små grupper tillbaka till djupare floddelar.
Köttet är av ringa kvalitet och innehåller många små ben.
Början / Bild

Sutare

lindare, skomakare, Tinca tinca
Storlek: 30-45 cm, max. 60 cm
Vikt: 1-3 kg, undantagsvis upp till 7 kg
Sutaren har en relativt kort och högryggig kropp, som täcks av mycket små fjäll. De grönaktiga fjällen sitter djupt inbäddade i läderhuden och är överdragna av ett tjockt geleartat skikt. I enstaka fall kan också exemplar påträffas, vilka saknar fjäll. Sutarens rygg är för det mesta mörkgrön, sidorna grönbruna till grågröna med en guldfärgad underton. Buksidan är däremot rätt så ljus. Fenorna är mörka. I fiskdammar förekommer i sällsynta fall också guldfärgade och röda exemplar.
Sutare lever i flodernas nedre och mellersta lopp, i dammar, gölar, avsnörda sjöar och andra lämpliga lokaler. Dess livsrum utgörs av vattendragens bottnar, där de i huvudsak lever av bentiska djur.
Från slutet av maj till början av augusti lägger de sin rom i omgångar på vattenväxter, de är alltså fytofila.
Sutaren utmärker sig genom sin stora fördragsamhet mot syrebrist och sura kärrvatten. De övervintrar stimvis på de djupaste ställena alldeles ovanför bottnen eller gräver ner sig i slam- eller lerbottnen. När vattentemperaturen hastigt stiger på sommaren, faller de i ett tillfälligt viIotillstånd, som liknar vinterdvalan.
Sutaren hör till de viktigaste nyttofiskarna. På grund av det goda, feta, vitfärgade köttet, hålls de i många europeiska länder som en betydande bifisk i dammar och uppdämda sjöar.

Undersidan av kroppen på hona och hanne. Könsdimorfismen kan man se på bukfenorna, vars första fenstrålar är mycket tjockare hos hannen. Dessutom når hannens bukfenor till analöppningen
Huvudföda: bäcksländelarver av släktet Nemura, dammsnäckor (Lymnea slagnalis) och stick­mygglarver av släktet Culex.
Början / Bild

Ål

europeisk ål, Anguilla anguilla
Storlek: upp till 2 m, oftast 50-150 cm.
Ålens långsträckta kropp är nästan legendarisk, de små fjällen ligger gömda djupt under den slemmiga huden. Hos djur som inte uppnått könsmognad är ryggen mörkbrunt till mörkgrönt färgad och sidorna och buken gulaktiga, ibland guldfärgade. I detta stadium kallas ålen gulål. Hos vuxna exemplar blir ryggen efter hand nästan svart och buken silvrig (utvandringsdräkt). Dessa ålar kallas blankålar. Gulålar lever som vuxna i flodsystemen i hela Europa och Nordafrika. Hindras de på sin vandring till havet, växer de mycket snabbt i sötvatten, och honan uppnår under det tionde levnadsåret en längd av 70-90 cm. Honorna blir könsmogna vid 5-10 års ålder och simmar - om de lyckats ta sig tillbaka till havet - tillsammans med de hannar som stannat kvar i flodmynningarna till lekplatserna, vilka förmodas befinna sig i Sargassohavet mellan Bermudaöarna och Bahamas. Larverna, som också kallas leptocephaler, är högryggiga och har en helt annan kroppsbyggnad än föräldrarna. Deras vandring tillbaka till de europeiska kusterna tar tre år. Under resans lopp genomgår de en metamorfos, larverna får en ålformig kroppsbyggnad och söker sig in i floderna, där de stannar tills vuxenstadiet uppnåtts.
Ålen livnär sig framför allt av fisk, som jagas på natten. Om dagen gömmer de sig under stenar eller rötter. Genom hudandningen kan de också överleva i dy med nästan helt syrefritt vatten och på natten ta sig från ett vattendrag till ett annat näraliggande över det fuktiga gräset.
På grund av det utsökta, benfria och fettrika köttet är ålen mycket uppskattad som matfisk. I sötvatten måste man dock i dag dryga ut bestånden genom utsättning. Ålen fångas med trål, långlinor och fasta bottengarn.