Översikt /
Tabell /
Text /
OrdningarNedan: Drillsnäppa, fiskgjuse, fiskmås, fisktärna, gråhäger, gräsand, gulärla, kanadagås, knipa, knölsvan, kricka, lärkfalk, m-strandpipare, rödbena, skarv, skedand, skäggdopping, skrattmås, småfläckig sumphöna, storlom, storskrake, strandskata, vattenrall, årta Texterna har saxat ur Bonniers Fågelguiden (Utbredning mm har utgått och någon kommentarer har tillkommit.) Början / ordningar / bilder Drillsnäppa Actilis hypoleucos L 18-201/z cm, VS 32-35 cm. Häckar vid öppet vatten i skog, helst med steniga, grusiga stränder, vanligast vid klarvattensjöar och åar i skogslandet, vidare vid kuster, i skärgårdar och upp i fjäIlbjörkskogen. Sommargäst (mest maj-aug.), övervintrar främst i Afrika. Flyttar enstaka eIler i små sällskap, oftast om natten, avslöjas då av locklätena. Boet en bale i vegetation nära vattenlinjen, vanligen i skog. FÄLTKÄNNETECKEN Känns igen på beteende och form långt innan man ser dräkten: en medelstor vadare med horisontell, lätt hukad hållning, kort hals men lång stjärt och rätt korta ben som konstant gungar upp och ned med bakkroppen när den går, speciellt efter varje snabb rörelse eIler då den just Iandat, flyger lågt utmed vattenytan med vingslag i snabbt pulserande serier avIösta av blinksnabba pauser, varvid vingarna hålls stelt nedåtkupade. Brun ovan med tydlig vit glipa upp mellan vingknogen och välavgränsade bruna bröstsidan. Ben brungrå med grönaktig eIler mattgul ton - Adult: Mer enfärgad ovan än juvenil, speciellt i vinterdräkt. - Juvenil. Tydligare vattrad ovan med fina, ljusa beige spetsar och kanter på vingtäckare och tertialer. LÄTEN Talför. Lockläte en snabb räcka klara, mycket ljusa visseltoner som faIler litet i tonhöjd, "hii-dii-dii-dii-dii", som ofta hörs under mörka augustikväIlar. Varnar med utdragna, raka, pipiga visseltoner, "hiiip". Sång (ofta i spelflykt tätt över vattnet) en rytmiskt upprepad, ljus, kvittrig strof, "svididih-dide-svididih-dide-svididih-dide-..". Början / ordningar / bilder Fiskgjuse Pandion haliaetus L 52-60 cm, VS 152-167 cm. Sommargäst (mars-) apr-sept; övervintrar i Afrika. Svenska stammen ca 2000 par. Häckar vid klara insjöar eIIer längs kuster mot bräckt vatten, i Medelhavet även salt. Föda fisk som fångas efter brant dykning. Bo aIIra överst i gammal fura. FÄLTKÄNNETECKEN Medelstor, långvingad, undertill ljus rovfågel med typisk silhnett, vingarna smala med lång hand, spetsarna har bara fyra "fingrar", vidare tvärskuren kort stjärt. Vingarna hålls vinklade i glit:/flykt med framförda knogar, i frontsilhuett är vingarna mjukt kupade och kan på håll föra tanken tiII havstrut. Ryttlar (tunga vingslag) över vatten och dyker brant i efter fisk. Ovansida gråbrun, undersida vit, vingundersidan med svart mönster. - Adult. Ovan enhetligt gråbrun utan vita fjäderspetsar. Hjässa vit. Undertill är större täckarna helsvarta och armpennorna mörka med diffus tvärbandning. Iris gul. Hane har i genomsnitt svagare brunt brösthand än hona - Juvenil: Ovansidan "vitfjällig". Hjässa vit med mörka streck. Undertill är såväl större täckarna som armpennorna vita med mörka tvärband. Iris orange. LÄTEN Under flyktspelet (berg- och dalbaneflykt högt upp med hängande ben) hörs ett klagande, rätt pipigt visslande "y-ilp y-ilp y-ilp..". Varnar, ofta i flykten, med ett litet orent, skarpt "kju-kju-kju-...". Lockläte kort, ljudlig, explosiv vissling, "pjypp!". Början / ordningar / bilder Fiskmås Larus canus L 40-46 cm, VS 99-108 cm. Häckar kolonivis eller i enstaka par längs kuster, på öar, i våtmarker, längs floder och vid insjöar. Flytttagel i N. Bobalen placeras vanligen på marken nära vattnet, gärna i upphöjt läge, på hög klippa, hamnpållare, ibland t.o.m. i låga träd, på hustak od FÄLTKÄNNETECKEN Tre åldersklasser. Något större än skrattmås. Den betydligt större gråtruten är den enda snarlika vanliga arten. Om storleken är svår att bedöma, se efter mindre och smalare näbb, rundare huvud, nättare allmän form och kvickare rörelser, inte så tung utan raskare flykt med ofta djupare, mer energiska vingslag, samt smalare vingar. Adult bär ofta även bredare vita tertialspetsar och mer vitt på vingspetsen. l:a vinter/sommar har enfärgade (inte tvärvattrade) större täckare, vilket ger distinktare vingovansida, samt brett, distinkt, svart ändband på vit stjärt; vingundersidan är prydligare mönstrad än hos ung gråtrut. Stående adult sommar liknar även tretåig mås, men henen är långa och ljusa (inte korta och svarta), pannan flackare och handpennorna är vitspetsade och har mer svart. - Adult: Vitt huvud (gråstreckat på vintern), näbb och ben gröngula (näbben mattare på vintern ocb får smalt tvärband). - Juvenil: Gråbrunt huvud ocb bröst, brun fjällteckning ovan. - l:a vinter. Huvud och kropp som adult vinter, men juvenila vingar och stjärt behålls. Näbb gråaktig med distinkt svart spets. I:a sommar: lik 1:a vinter men vingar ocb stjärt ofta urblekta; näbbrot gulaktig eller skär. - 2:a året lik adult men har mer svart på handen, saknar tydliga vita handpennespetsar, har bara liten vit "slant" på vingspetsen, ben ocb näbb blåtonat gröngrå, näbben med svart band. LÄTEN Alla läten mer ljusröstade än gråtrutens, inklusive det galande revirlätet, "ke ke ke kliiih-a... kliiih-a... kej-a kej-a kej-a kej-a kej-a ke ke". lockar med ett karakteristiskt, tuut och litet gnälligt "gia", ofta upprepat. Ihärdiga "gli-u gli-u..." vid oro (ofta tecken på rovfågel i lufthavet!). Början / ordningar / bilder Fisktärna Sterna hirundo L 34-37 cm (däravstjärtspröt 5-8 hos ad.), VS 70-80 cm. Häckar kolonivis eller i enstaka par längs kuster, i innerskärgårdar eller vid invatten. Sommargäst (i Sverige mest slut. apr.-sept.), övervintrar i v. och s. Afrika. Föda småfisk. FÄLTKÄNNETECKEN Mycket lik silvertärnan, men med övning kan de två nästan alltid skiljas. Förutom aningen större storlek syns ofta annorlunda proportioner på stående fågel: längre näbb (som ofta ser något nedåtböjd ut) och huvud, samt längre ben. Formskillnader ses även i flykten: längre huvud/hals och aningen bredare vingar, vilka ser ut att sitta ungefår mitt på kroppen. Ryttlar och störtdyker efter fisk. - Adult sommar: Näbb orangeröd med svart spets, men svarta spetsen kan vara liten, särskilt mitt på sommaren. Ljusgrå undersida, oftast utan tydlig kontrast mot vitare kind; rätt korta stjärtspröt, når inte utanför vingspetsarna; yttre 4-6 handpennorna mörkare än övriga, bildar mörk kil på vingovansidan, men märk att kilen kan vara svagt utbildad på våren (då syns bara ett mörkt "hack" i vingbakkanten) och bli tydlig genom slitage först på sommaren. Handpennorna vita under med rätt bred och diffus mörkare bakkant; inre handpennorna mer genomskinliga än de yttre. - Adult vinter (några börjar rugga i juli; silvertärnan inte förrän i vinterkvarteren): Vit panna och undersida, mörk framkant på armen, helsvart näbb. - Juvenil: Vingovansidon har ljust fyrkantigt fält mellan smalt, grått armpenneband och framträdande mörk framkant på armen; andra skillnader jämfört med silvertärna är t ex: litet orange på näbbroten (näbben helsvart hos silvertärna från sensommaren); panna och ovansida tydligt ockrabruntonade hos nyligen flygg fågel; kraftiga främre armtäckarbandet ofta väl synligt på stående fågel (otydligarehossilvertärna, ofta dolt). - 1:a sommar (förblir vanligen i vinterkvarteren, sällsynt i Europa): Vit panna och undersida; svartaktig näbb; helt eller delvis oruggade juvenila ving- och stjärtpennor, slitna, ger ojämnt intryck. - 2:a sommar (många kvar i vinterkvarteren, fåtalig i Europa): Lik adult sommar men har ungfågelsdrag i form av vitt i pannan, ojämnt gråfläckig undersida och svartaktig näbb. LÄTEN Högljudd på häckplats; har bl.a. ett kort, skarpt "kitt", snabba ramsor av hårda, grälande "kt-kt-kt-kt-..." och typiska "kjerri-kjerri-kjerri-...". Varnar med tvåstaviga, utdragna, fallande "krrii-arrr" eller ett skarpt "tjipp!". Början / ordningar / bilder Gråhäger Ardea cznerea L 84-102 cm (med utsträckthals), VS 155-175 cm. Häckar kolonivis, eller ibland med enstaka par, i skogsmark vid insjöar och havsvikar med bräckt vatten, kräver högstammiga träd for bobyggnaden. Lurpassar blickstilla tålmodigt på byte(mest fisk) vid sjö- och åstränder, rastar på ett ben i långgrunda vatten, ofta intill vasskanter. Härdig, drar sig, mest bara undan isen i N, men några flyttar till v Europa. Boet av kvistar, en bred, platt riskorg högt i trädkrona. FÄLTKÄNNETECKEN Mycket stor, kraftigt byggd häger, huvudsakligen mellangrå ovan och gråvit under. Skils direkt från trana på indragen hals i flykten samt ofta när den står. Näbb rak och kraftig, grågul(orangegul under häckningen}, ben grågula eller grå. Flykt med långsamma, litet ojämna, klippande slag med hela tiden starkt kupade vingar, ofta på hög höjd. Vingar tvåfärgade ovan, grå med svarta pennor och handtäckare; dessutom två ljusare fält vid knogen, syns bra framifrån. - Adult: Panna, hjässmitt och huvudsidor vita; hjässidor och nacke svarta; lång, smal, svart nackplym(ofta föga framträdande); halssidor ljust gråvita med vitt stråk med svarta streck längs mitten. - Juvenil 1:a vinter: Panna och hjässa grå; nacke gråsvart med kort plym; huvud- och halssidor mellangrå som ryggen; halsmitten beigetonad. LÄTEN Vanligaste läte, ofta hört i skymningen från flygande fåglar på väg till nattkvist, ett ljudligt, hest kraxande "kah-ährk", som ofta har en sjungande, genljudande kvalitet. Vid kolonierna hörs knackande och kraxande ramsor. Början / ordningar / bilder Gräsand Anas platyrhynchos L 50-60 cm, VS 81-95 cm. Mest välkända anden, och tamankans stamform. Häckar i parker och invid vatten i städer, i näringsrika sjöar, skogsmyrar, vid havskuster osv. Accepterar även minimala klarvatten (gölar, diken). Stannfågel i stora delar av Europa, men flertalet svenska flyttar till Nordsjöländerna under vintern. Boet reds på vitt skilda platser; under buskage, i trädhål, andkojor, på byggnader. FÄLTKÄNNETECKEN Stor, kraftig and. Huvud och näbb stora, stjärt kort. Ser i flykten tung ut med rätt trubbiga och breda vingar; särskilt vid basen, vingslag måttligt raska. Ben orange. Känns ofta igen på storlek, form och mörkblå vingspegel med tydliga vita kanter. - Adult hane i praktdräkt: Huvud buteljgrönt, smal vit halsring, bröst lilatonat brunt, resten av kroppen i huvudsak ljusgrå, aktern svart, mittre stjärtpennorna uppåtkrökta och näbb enfärgat mattgul. - Adult hona: Brunfläckig, hjässa och ögonstreck mörkare så att ljusare ögonbryn antyds. Näbh orange med svart näbbrygg och svart som oregelbnndet går ned på näshmittens sidor. Yttre stjärtpennorna beigevita. Lägg i flykten märke till ljushrun huk och vitaktiga undre vingtäckare. - Adult hane eklips: Lik hona men näbb enfärgat mattgul och hröstet är rostanlupet och mindre tydligt fläckat. Huvudteckning något mer kontrastrik. - Juvenil: Mycket lik adult hona. LÄTEN Talför. Hane har ett dämpat, nasalt, rätt lågt "vähp", ofta upprepat av oroad simmande fågel. Vid uppvaktning av hona en kort vissling "pjy". Honans vanliga kväkande är ljudligt, ofta en eller ett par inledande betonade kväk, resten successivt svagare, "kväh-kväh-kvah-kvah-kva-kva-...". Vid oro kan honan mala på med envetna, lika betonade, glesare "kväh". Början / ordningar / bilder Gulärla Motacillaflova L 15-16 cm. Häckar i låglandsområden på sank betesmark, på blöta ängar intill eutrofa slättsjöar samt i nordliga skogstrakter på myrar, mossar, fuktiga kalhyggen, blöta älvängen o.d. Sommargäst (mest maj-aug/börj sept), övervintrar i Afrika. Rastar på betesmarker och golfbanor i s Sverige under höststräcket (sover i bladvass). Boet i tuva på marken. (Komplicerad geografisk variation i fråga om särskilt hanars utseende.) FÄLTKÄNNETECKEN I proportionerna minst extrem av ärlorna med aningen kortare stjärt än sädesärla och tydligt kortare än forsärla. Hanen är mättat gul under, honan litet mattare, speciellt på bröstet. Ungfåglar på hösten är bleka under, beigevita med bara svag gul ton på undergumpen (någon gång är det gula svårt att se i fält, eller kan tom saknas helt). Rygg gråaktigt grön eller gråbrun med i fält knappt skönjbar olivton. Svarta, medellånga ben. Vinge brungrå med rätt tydliga men smala vingband i blekgult eller smutsvitt. - Variation hos hanar. I s Sverige samt större delen av kontinentala Europa (rasen flava) är huvudet blågrått med tydligt vitt ögonbrynsstreck och submustaschstreck mellan mörkgrå kind och gul strupe; under ögat en liten vit fläck. I n Fennoskandia (thunbergi) är hjässa och nacke mörkt blygrå och örontäckarna gråsvarta; saknar vitt ögonbrynsstreck eller har bara en kort fläck intill ögat. LÄTEN Lockjäte inom stora delar av Europa ett fint "psit" eller litet fylligare "tslie" (äv "tsrlie"). Sången är en av fågeIvärldens mest anspråkslösa, vanligen bestående av två (ibland en eller tre) riviga toner, där den sista oftast är aningen mer betonad, "srrii-srriiht"; ofta framförd från toppen av en vinterståndare eller från en taggtråd. Början / ordningar / bilder Kanadagås Branta canadensis L 90-105 cm, VS 160-]85 cm (avser europeiska fåglar, främst nominatrasen). Häckar i sjöar och träsk, längs åar och havskuster. Inplanterad. På många håll halvtam eller åtminstone oskygg. Flyttar undan snö och is. FÄLTKÄNNETECKEN Stor och fånghafsad. Huvud och hals svarta med vitt fält på huvudet skiljer den från alla andra utom vitkindad gås, men kanadagåsen är mycket större och mer långhalsad samt har ljust bröst, inte svart; brunaktig kropp, ljusare under (vitkindad: svart, mörkgrå och vit); det vita på huvudet bildar bred "käkrem" (mer av stora kindfläckar hos vitkindad gås). Vingar långa, vingslag rätt långsamma. - Adult: Beigevita spetsarna på ovansida och kroppssidor bildar jämna, tydliga ränder. Huvud/hals glänsande svarta. Hakfältet renvitt. - Juvenil. Ljusa brämen ovan och på sidorna mer otydliga och ojämna. Huvud/hals matt brunsvarta. Hakfåltet vitaktigt med ]jusbrun anstrykning. LÄTEN Talför. Mest typiska läte ett högljutt, nasalt, tvåstavigt "år-lytt", andra stavelsen nästan i falsett ("gammalt bilhorn"); ofta upprepat i serier. Flera andra tutande läten. Början / ordningar / bilder Knipa Bucephala clangula L 40-48 cm, VS 62-77 cm. Häckar i företrädesvis klara, näringsfattiga skogssjöar och vattendrag, till del även i innerskärgårdar, slättsjöar och vid kuster. Huvudsakligen flyttfågel men är härdig och återvänder då första vakarna går upp. Ej så sällskaplig som flertalet andra dykänder, ses mest i par eller smärre flockar. Skygg. Föda animalisk. Hanar parningsspelar tidigt på våren genom att kasta huvudet bakåt mot ryggen, sedan sträcka på halsen med näbben uppåt, då och då även med att stänka vatten med fötterna. Bo i trädhål (gammalt spillkråkebo) eller uppsatt holk. FÄLTKÄNNETECKEN Medelstor, kompakt and med stort, rundat huvud som en knopp på den rätt korta halsen. Hjässa lätt toppig, huvudformen därför svagt trekantig. Näbb rätt liten och trekantig. vingspegel vit, resten av vingundersidan mörk. En hel del vitt ovan på vingframkanten hos gamla fåglar. Flyktsnabb, ser likafullt mödosam ut, vingarna arbetar ursinnigt. Adult hane praktdräkt: Huvud grönglänsande svart. Stor vit rund tygelfläck. Öga gult. Bröstet och kroppssidorna är lysande vita, "aktern" och mycket av ryggsidan svarta; smala svarta "skulderlinjer" hänger ned över de vita sidorna. - Adult hona: Huvud brunt, öga ljusgult. Halskrage och bukvita, bröst och kroppssidor askgrå. Näbb mörk med gulaktigt band över ytterdelen under häcktiden, vanligen helmörk resten av året. - Adult hane eklips: Lik adult hona men behåller vingteckningen med mycket vitt ovan på framvingen. Juvenil: Lik adult hona men huvudet mattare och gråare brunt, samt saknar vit halskrage. Juvenil hane har vingteckning lik adult hona, juvenil hona mindre vitt (bara smal vit bård på större täckarna, inget ljust på mellersta). LÄTEN Hanens spelläte en pressad, ljus kväkning, "bii-biiitj", oftast åtföljd av ett lågmält, torrt, årtliknande knirrande "drrudrrir". Honan har ett ljudligt skorrande "brra brra brra...", rätt vigglikt men möjligen aningen mjukare och långsammare. Oftast hörda och mest karakteristiska läte är det ljudliga ringande visslandet som vingslagen skapar, särskilt kraftigt hos hanar vinter och vår (men nästan obefintligt hos juvenila fåglar). Början / ordningar / bilder SVANAR: Cygnus Mycket stora, vita andfåglar med lång hals som nyttjas för proviantering i grunt vatten. Tunga, och måste springa på vattnet och slå kraftigt med vingarna för att kunna lyfta. Gång rätt klumpig och vaggande. Föda mest undervattensväxter. Bo på marken eller uppbyggt av växtdelar, i träsk, sjö eller vid kust. Lever parvis livet ut. Sällskapliga vintertid. Knölsvan Cygnus olor L 140-160cm (kropp ca 80), VS 200-240 cm. Häckar i insjöar, vanligen med vassbälten, och längs kuster. Härdig, behöver blott öppet vatten under vintern. Boet en stor hög av vass m.m., eller längs kuster av tång. Inte skygg, och kan uppträda aggressivt, särskilt under häckningstiden. 00 utkämpar våldsamma revirstrider med vingplaskande ruscher och långa glidkanor på vattnet. FÄLTKÄNNETECKEN Mycket stor. Dräkten vit. Mycket ]ång hals och litet huvud. Stjärt forhållandevis lång och spetsig (bra att minnas när en svan tippar som en simand). Näbb orangeröd med framträdande svart knöl i pannan. Simmande fågel håller halsen antingen ganska rakt (rätt sångsvanslikt) eller mer typiskt mjukt böjd i S-form. Hotställningen diagnostisk med vingarna resta som segel och huvudet nedsänkt mot ryggen. Könen snarlika (hanen större; hanens näbbknöl större, särskilt under häckningen; hanens näbb intensivare orangeröd). Flygande på håll svår att skilja från sångsvan; ibland ter sig dock huvudet framtill tvärare avskuret. - Juvenil; Gråbrun, ofta med skär ton. Näbben först mörkgrå, sedan skärgrå; saknar knöl. Skils från juvenil sångsvan på mörkare och brunare dräkt. Anlägger vit dräkt under 1:a sommar eller 2:a höst. En sällsynt varietet föds vit (s.k. polsk svan). LÄTEN Oftast hört är ett "fnysfrustande""hyorr". Ibland hörs starkare, något trutlika, galande "gaåh" från ensamma, kontaktsökande svanar. Små ungar såväl som litet äldre låter höra ganska svaga, pipiga "by-vy-vy-vy-...". Aggressionsläte ett "elakt", ormlikt väsande. Ett kraftigt sjungande ljud i flykten av vart vingslag är diagnostiskt. Början / ordningar / bilder Kricka Anas crecca L 34-38 cm, VS 53-59 cm. Häckar i såväl sött som bräckt vatten i vitt skilda biotoper, helst i sjöar och små tjärnar i skogsmark samt i gölar på taigans myrmarker och i fjällens videzon, även längs åstränder och kuster med skyddande vegetation, i grunda slättsjöar och träsk om de har skogskontakt. Boet läggs skyddat i skogsmark. Talrik, ses efter häckningen i stora flockar i slättsjöar och kustvikar. Flertalet flyttar om vintern till v. Europa (ofta nattetid). FÄLTKÄNNETECKEN Minsta anden, erinrar nästan om en vadare i flykten med sina smala, spetsiga vingar, sin korta hals och snabba, livfulla flykt samt täta flockformation. Lyfter lätt och ledigt från vattnet och stiger brant, gör obehindrat tvära kast i flykten. Ser på håll i flykten mörk ut med ett kort. brett vitt vingband mitt på vingovansidan. Vingspegel glänsande grön. Adult hane praktdräkt: Huvud rödbrunt med gröna sidor, grönt fäIt smalt gulkantat. Stjärtundersidan; sidor klargula med svart kant, synligt även på långt håll. Vågrät vitlinje längs grå kroppssida. ~ Adult hona: Brunfläckig. Snarlik årtan när den simmar, men notera: ringa storlek; klen näbb, ofta med litet orangebrunt vid basen; måttligt mörkt ögonstreck och avsaknad av mörk strimma över kinden ger en ganska jämnfärgad huvudsida; en ljus längsfläck vid stjärtrotens sida; inte lika ljus och otecknad haka/strupe. Känns i flykten igen på vingovansidans mÖnster; notera även ljusare bukmitt och att vingundersidan har vit mitt och mörka fram- och bakkanter. - Eklips hane och juvenil mycket lika adult hona, juvenil vanligen något mörkare med mer mörkfläckade sidor (adult honor elegant fjälltecknade). LÄTEN Talför. Hane har en klar, ringande vissling, "krrik", som bara kan förväxlas med stjärtandens men är ljusare. Honans kväkande spätt och med snuvig röst, första tonen ljusare, övriga lägre, "peeht pät pät"; vidare en hård, snabb ramsa, 'krek-ekekek', under parningstiden när hanen stressar för hårt. Början / ordningar / bilder Lärkfalk Falca subbutco L 29- 35 cm, VS 70-84 cm. Sommargäst (apr) maj-sept, övervintrar i Afrika. Häckar i olika biotoper. jordbrukslandskap med insprängda sjöar och skogar, barrskog (oftast tallskog) med myrar och älvar, bergsskogar. Föda större flygande insekter samt fåglar som fångas i luften med suverän skicklighet och snabbhet. Bo i träd, nyttjande gammalt risbo av annan art, ofta kråka. FÄLTKÄNNETECKEN Medelstor, elegant falk med långa, spetsiga vingar och medellång tvärskuren stjärt. Suverän, snabb flykt, och förmågan att fånga fåglar i flykten (inkl. svalor och t.o.m. tornseglare) brukar orsaka uppståndelse när lärkfalken gör entre. Ses ofta i låg, snabb flykt över vass och kärr med kraftfulla, rätt glesa, klippande vingslag. Vid trollsländefångst under högsommaren är flykten lugnare med korta accelerationer och tvära kast, och bytet äts i luften under kort glid. Silhuett ofta typisk med mycket spetsiga vingar när långa handen fälls bakåt, men vid andra tillfållen kan den se litet mer trubbvingad ut och påminna om aftonfalk (som bara har aningen längre stjärt och kortare vingar, ocb alltså på håll kan förväxlas med lärkfalk). Oftast ser adult fågeI mörkgrå ut ovan och rätt mörk ut undertill med vit strupe; på närmare håll framträder roströda "byxor" och undergump, liksom kraftigt längsstreckad kroppsundersida och svart mustaschstreck. Juvenil. Skils från adult på avsaknad av roströda "byxor" i undergump (saknas ännu hos l:a sommar), på att ha fint ljusspetsade vingtäckare ovan. ljusare panna, bruntonad ovansida samt gultonad (inte vitaktig) bottenfärg på undersidan. LÄTEN Vanligaste läte ett envetet "kju-kju-kju-kju-...", inte så olikt göktytesång men mindre gnälligt och jämrande i tonen; stor variation i tempot. Vidare hörs upprepade, skarpa "ki-tjick" från båda könen i flykten. Aven enstaviga, korta "kitt". Tiggläte ett utdraget, uppfordrande "pii-eh" som påminner om stenfalk (men är heltskilt från tornfalkens vibrerande drilljud). Början / ordningar / bilder Rödbena Tringa totanus L 24-27 cm, VS 47- 53 cm. Häckar på våtängar och i kärr såväl i inlandet som vid kusten, även på myrar och hedmark. Rastar under flyttningen enstaka eller i små sällskap mest vid flacka havskuster. Vaksam och högljudd. Boet på marken. FÄLTKÄNNETECKEN Vanligaste medelstora vadaren inom behandlat område. Ben och näbbrot röda (enda andra art som har det är svartsnäppa, men se upp med vissa brushanar med orangeröda ben och dito näbbrot). 1 alla dräkter brunaktig ovan och har streckat bröst och fläckade kroppssidor samt ljus ögonring och kort ögonbryn. I flykten lyser breda vita vingband och vit, spetsig övergumpsfläck. - Adult sommar: Grovt, litet oregelbundet fläckad och vattrad såväl ovan som undertill; ofta är ljusa ögonringen enda slående karaktären på huvudet. - Adult vinter: Rätt enfärgat brungrå ovan och på bröstet; kroppssidor och undre stjärttäckare bara glest vattrade eller streckade; ben röda. - Juvenil. Fjäderkanterna på ovansidan har distinkta beige tvärfläckar; hals och bröst tydligt streckade; kroppssidorna fint men jämnt fläckade; ben gulorange (inte så röda som hos adult). LÄTEN Lock en kraftfull vissling, "tjuu", eller med efterslag, "tjuu-hu" eller "tjuu-huhu". Vid oro envetna "gippgipp-gipp-...". Sång (ofta i flykten) ljudlig, klangfull, "tyll-tyll-tyll-tyll-teliia-teliia-teliia-..." och "lyya-Iyya-Iyya-...". Början / ordningar / bilder / Storskarv Phalacracarax carba L 77-94 cm, VS 121-149cm. Häckar på klipphyllor i branter längs havskuster eller i träd vid sjöar och kuster, ibland i vass eller på marken (sinensis, trol alla i Östersjön). Nordliga fåglar flyttar, flertalet i Ostersjön rätt stationära. Stora ansamlingar ses på sandrevlar, klipprev, bottengarnspålar od. Föda mest sk skräpfisk(abborre, mört, simpa). Bygger bo av tång, kvistar, vass m.m. Trädhäckare dödar långsamt boträden med sin spillning. FÄLTKÄNNETECKEN Stor med lång, grov hals. Huvudprofilen rätt kilformad oeh kantig, näbb kraftig(dock stundom forvillande klen hos vissa juv). I flykten något gåslik (snarlik storlek och vingslagsrytm, halsen framsträckt, flyger oftast på god höjd, även över land, och gärna i formation om flera tillsammans) men känns igen på inslag av korta glidmoment under aktiva flykten, längre stjärt, lätt bockad hals, aningen grundare vingslag samt mindre välordnad flockformation. Vidare hålls huvud och stjärt rätt högt. Ensamma fåglar flyger ofta tätt över havet. Simmar med lågt liggande kropp och uppåtpekande näbb, och kan på långt håll tas for vitnäbbad islom, men notera kantig övergång hjässa/nacke, mer uppsträckt hals och mer upplyft näbb samt vana att börja dykning med litet hopp och ofta utan att spana forst med nedsänkt huvud, som är så karakteristiskt för lommarna. ~ Adult; Svart med blå och en del grön metallglans, vingarna med bronsfarg och svart fjällmönster. Nakna huden vid näbbrotens nederdel gul, omgärdad av vitt fält. En vit lårfläck bärs bara tidigt under häckningen (saknas vanligen redan i juni). Hjässa och nacke med varierande mängd vita fjädrar, i genomsnitt fler på äldre fåglar samt hos rasen sinensis (men överlappning avsevärd); merparten av dessa vita fjädrar fälls under sommaren. Vintertid mattare, ej så glänsande, och det vita på kinderna och strupen blir murrigare och diffusare avsatt. - Juvenil: Mörkbrun ovan. Undersidan med varierande inslag av ljust, vanligen på strupmitten, bröstet och buken. Ettåriga fåglar kan vara mycket vitlysande undertill, eller vara vitbrokiga på bröst och buk med stark kontrast mellan rent vitt och mörka fläckar. - Följande dräkter: Gradvis mörkare och mer glänsande de två år innan adult dräkt anläggs. - LÄTEN Olika djupa, gutturala läten i kolonin, annars tyst. Början / ordningar / bilder Skedand Anas clypeata L44-52 cm, VS 73-82 cm. Häckar i näringsrika slättsjöar med tät, skyddande vegetation eller i kärr med tillräckligt öppet vatten. Flyttfågel som övervintrar i v Europa och ända ned till tropiska Afrika. Ses mest i par eller småflockar. FÄLTKÄNNETECKEN MedeIstor and med kort hals men iögonfallande lång och kraftig näbb som ger framtungt utseende åt både simmande och flygande fågel. Vingar rätt jämnbreda men något smalare än gräsandens. - Adult hane praktdräkt: Omisskännlig. Huvud grönt (ter sig svart på håll), bröst vitt, buk och kroppssidor mättat rödbruna. Övre vingtäckarna ljusblå, vingspegeln grön med vit bård framtill. - Adult hona: Rätt lik en gräsandshona, men skiljer sig genom väldiga näbben och mörkbruna magen, som kontrasterar mot vita vingundersidor; vidare är vingspegeln matt gröngrå och saknar vit bakkant (har blott vit framkant, viIken smalnar av in mot kroppen), och framvingen är ovan orent ljusgrå. - Adult hane eklips: Lik adult hona men särskiIt kroppssidorna och buken är mer rostanlupna, huvudet är mörkare samt ljusblå vingtäckarfältet ovan behålls. - Juvenil: Lik adult hona men hjässa och bakhals är mörkare och buken aningen ljusare. LÄTEN Oftast hört är hanens nasala, ihåliga dubbelknackande "tok-tok ... tok-tok ..." när han stöts upp (ibland enstavigt). Honan har ett rossligare och mera dämpat "kerr-äsch" samt en kort, hes kväkramsa med fallande tonhöjd och styrka, som en grovröstad krickhona. Början / ordningar / bilder / Skäggdopping Podiceps cristatus L46-51 cm, VS 59-73 cm. HäckarallmäntisjÖarochhavsvikar med skyddande vass, starr eller annan vegetation. Oskygg, skyr ej stora klarvatten. Boet en stor, flytande hög av växtdelar. Flyttar till öppet vatten, främst i v Europa. FÄLTKÄNNETECKEN Största och mest välkända doppingen i större delen av Europa. Form typisk: lång kropp och lång, smal hals som antingen hålls uppåtsträckt eller sänks med huvudet vilande mot ryggmitten. Näbb lång, tunn och avsevärt ljusare(skär) än hos andra doppingar. Ser i flykten ljus, slank och ranglig ut med svirrande vingslag, antydd bakvikt och svarta, tydligt utstickande fötter. Vita skulderfält och armpennor iögonfallande. - Adult sommar: Omisskännlig. Huvudplymer infallda när fågeln är oroad, men reses, breds ut och ruskas under parningsspelets huvudskakningsfas; mindre ofta ses spelets kulmen, pingvindansen, då paret bröst mot bröst reser upp kropparna ur vattnet. Näbb rödaktigt skär. - 1:a sommar: Huvudplymer mindre eller saknas. - Vinter: Huvud, framhals och kroppssidor vitare än hos andra doppingar, med vitt över ögat och svart tygelstreck. - Juvenil: Mörkbandade kinder. Näbb ljust skär. LÄTEN Mycket talfor, har högljudda läten. Under parningsspelet(ofta under vårnätter) hörs mycket starka, skorrande eller rullande "krrra-ahrr", långsamt upprepade. Även hårda, jämrande, nasala läten samt kortare "krro". Hårda "vreck-vreck-vreck-..." ackompanjerar huvudskakningarna i spelet. Ungarna tigger med envetna, klart visslande "pli(e), pli(e), pli(e),...", något strandskatelikt Början / ordningar / bilder Skrattmås Larus ridibundus L 35- 39 cm, VS 86-99 cm. Häckar allmänt kolonivis i sjöar med vida vass ruggar eIler i kärr, även i anslutning till kustnära vatten. I Sverige övervägande flyttfågel; åter i slutet av mars. Provianterar i flock på nyplöjda åkrar och i städer. Oskygg. FÄLTKÄNNETECKEN Två åldersklasser. Skils i flykten genast från alla andra vanliga måsar på vit vingframkant på handen; detta är bästa kännetecknet och kan normalt ses på långt håll. Liknande vingmönster finns bara hos långnäbbad mås och den sällsynta trädmåsen; se även gråhuvad mås. Notera även: tydligt gråsvart fält på handens undersida bakom vita framkanten; spetsiga vingar (nästan som en tärna); och proportionsvis litet huvud, lång hals och kort stjärt, egenskaper som sammantagna ger en rätt typisk "jizz" jämfört med övriga vanliga måsar. Stående skrattmås känns igen på liten storlek, huvudteckningen (hätta eller mörk öronfläck) och (hos adult) rödaktig näbb- och benfärg. - Adult sommar: Mörkbrun hätta (ser ofta svart ut), näbb och ben mörkröda. - Adult vinter: Mörk öronfläck; näbb och ben röda eller brunröda, näbben med mörk spets. - Juvenil (juni-sept.): Ser helt avvikande ut med ockrabrun ovansida och huvudteckning, bruna vingteckningar, svart ändband på stjärten, gulskära ben och d:o näbb med mörk spets. 1:a vinter: Juvenila vingar och stjärt samt näbb- och benfärg behålls, medan huvud och kropp blir som hos adult vinter. - 1:a sommar: Lik 1:a vinter men många anlägger partiell hätta (ibland komplett hätta som adult sommar); de bruna vingteckningarna ofta urblekta och mindre utbredda (se efter bruna tertialcentra); näbbrot och ben mer orangeröda. LÄTEN Högljudd i kolonierna och under födosök i flock; skränet på våren från stora kolonier kan vara öronbedövande, även på natten. Vanliga läten är hårda, rullande, nedåtkrökta, enstaka eller upprepade "krrearr", med många variationer, samt korta, skarpa "keck" eller "kekekeck". Början / ordningar / bilder Småfläckig sumphöna Porzana porzana L 19-22½ cm. Häckar främst på blöta starrmader och fuktiga tuvängar (undviker vassdjungeln). Mycket svår att stöta upp och få se, smyger skickligt undan även i lågvuxen starr. Flyttar om vintern till s. Europa och troligen Afrika. FÄLTKÄNNETECKEN Något mindre än vattenrall, som den liknar i allmän form och beteende. Skils på kort, rak nähb, vanligen beige undre stjärttäckare, grönskiftande hen och i fladdrande flykten vit vingframkant. På närhåll ses fin vitfläckighet på hals, bröst och ovansida, samt gulgrå nåhb med litet rött vid basen. - Juvenil: Saknar blygrå färg på ögonbryn, strupe ocb bröst; strupe ofta vitaktig. LÄTEN Sång mycket karakteristisk, en ljus, mjukt uppåtkrökt, snärtig "busvissling", nattetid taktfast upprepad (drygt 1 per sek), "huitt, huitt, buitt".."; hörs 1-2 km stilla nätter, och kan på håll påminna om vattendrom håll hörs en oren, grymtande biton (som hos vaktel). SUMPHÖNS Rallidae Små till medelstora, vattenbundna fåglar som lever i sumpvegetation, oftast dolt. Knubbiga, hos flera arter från sidan tillplattade kroppar och rundade vingar. Flera arter har ljudliga läten som mest hörs om natten. Nattsträckare. Föda växtdelar, smådjur. Bona i tät vegetation, oftast i sankmarker. Början / ordningar / bilder / Storlom Gavia arclica L 63-75 cm (därtill rötter ca 10), VS 100-122 (sällsynt 127) cm. Häckar i klara, fiskrika sjöar. Boet ofta på låg, minimal ö. Övervintrar från s Östersjön till Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. FÄLTKÄNNETECKEN Drygt gräsandsstor (men tydligt mer långsträckt), något större än smålom. Dolkformad näbb med svagt konvex näbbrygg, klenare än svartnäbbade islommens; hålls närmast horisontell (smålommens mer uppåtriktad). Panna ofta brant, nackprofil mjukt rundad. Hals tjock, omärklig övergång till huvudet Halsen buktar oftast ut i "putande" bröst i vattenlinjen (smålommen mer "plattbröstad"). Flyktkaraktärer: något grövre hals än hos smålom, hålls rakt framsträckt (ger ringa "kutryggighet"), liksom näbben; fötterna sticker väl ut, så att vingarna förefaller sitta närmare mitten än hos smålom; i genomsnitt något grundare och lugnare vingslag än smålommen (men avhängigt vindrörhållanden och även individuell storlek; småvuxna är mer smålomslika, storvuxna mer islomslika)- Adult sommar- Sammetslent ljusgrå hjässa/nacke och kolsvart haka/strupe/framhals - Kroppsovansidan har stora fält av vita fläckar- Adult vinter. Minst halva halssidan mörk i profil, synligt även i flykten, och gränsen mellan grå bakhals och vit framhals ofta accentuerad av mörk kant. Vanligen inget vitt runt ögat (men märk att vissa juv smålom saknar nästan allt vitt). Simmande fågel visar ofta stor vit fläck aktertill i vattenlinjen. Kroppsovansidan jämnmörk - Näbb (ljust)grå med svart spets. - Juvenil. Lik adult vinter utom att kroppsovansidan har ljusgrå fjäderkanter som bildar fjällmönster, samt att näbbspetsen är mindre svart - 1:a sommar - Ofullständigt utfärgad. LÄTEN Hårdaskorrande "knarr-knårr" och utdragna trutgalande "aaah-å" hörs från reviret, ofta nattetid. Sången är stark och "ödsligt" vacker, ett rytmiskt visslande "klååi-kå-klååi-kå-klååi-kå-klåi", där varje "klååi" är ett starkt stigande glissando. I dykögonblicket stundom ett häftigt, avklippt "kåitt!"(som om fågeln får en kallsup)- I flykten vanligen tyst (blott sällan hörs dämpade "karr-arr-arr" o likn - på närhåll)- Om vintern tyst. Början / ordningar / bilder Storskrake Mergus merganser L 58-68 cm, VS 78-94 cm. Häckar vid sjöar och lugnare vattendrag i skogstrakter. Kräver rätt djupt, klart, fiskrikt vatten och grovstammiga träd med bohål. Boet även i holk, under eller i hus, i markhåligheter osv. Sällskaplig utom under häckningen; kan bilda mycket stora flockar (tiotusentals fåglar) när hanarna samlas for att rugga på sensommaren, eller till kollektiva fisken under senhösten. Skicklig dykare. Härdig, många drar sig vintertid bara undan från isen. FÄLTKÄNNETECKEN Stor. Lång kropp, är strömlinjeformad. Lång, smal, röd näbb med liten krok i spetsen. Ser storhövdad ut på grund av fyllig nacktofs. Långhalsad, men simmande fågel drar in det mesta av halsen, ser då korthalsad ut. Flyktsilhuetten kan påminna mer om lom och dopping än om andra änder på grund av lång, utsträckt hals och rätt grunda, snabba vingslag med raka vingar samt rak flygbana. - Adult hane praktdräkt: Mest vit (med laxrosa ton vinter-början vår) med grönglänsande svart huvud/halsöverdel (gröna glansen ses bara på närhåll och i gott ljus). Nacktofsen slätt rundad ("välkammad med fett"), ger särpräglad fylligt rundad nackprofil. Framrygg och inre skulderfjädrar till stor del svarta. I flykten lyser stora vita fält på armen. Adult hona: Huvud mörkt rödbrunt med undantag for klart avgränsad vit strupfläck. Nacktofsen rufsigare än hos hane, ofta antytt delad i två, en på bakhjässan, en i nacken. Skarp gräns mellan brun halsöverdel och vitaktig bröst/halsframsida. Kroppen gråaktig. 1 flykten ses vita fyrkanter på vingarna bildade av vita armpennor och större täckare (hos några ses otydligt, tunt mörkt streck längs alla eller några få yttre större täckares spetsar). För skillnader mot småskrake. - Adult hane eklips. Lik adult hona men behåller vingteckningen med mycket vitt. - Juvenil. Lik adult hona men näbb mattare röd, tofs kortare, strupfläcken inte lika rent vit, har ljust tygelstreck och ljusare iris. 1:a vinter hane har mer vitt på vingen än hona. LÄTEN hanens spelläte ett behagligt, lågtonigt, hårt men halvkvävt ringande "krroo-krråå", svagt, hörs ändå långt. Honan har ett hårt "pra, pra-pra..." under uppvaktningen. 1 flykten ljudligare, malande "prrah, prrah, prrah...", samt konverserande, snabba skrockande "tjackerack-ack-ack". Början / ordningar / bilder / Strandskata Haematopu.l. ostralegus L 39-44 cm (inkl. näbb 6½-9), VS 72-83 cm. Häckar längs flacka havsstränder och vid större insjöars stränder samt på intilliggande ängsmarker och åkrar. Ses ofta söka föda på åkrar (normalt inte mer än 2 mil från öppet vatten men lokalt avsevärt längre) och i v Europa ebbstränder, vid reningsverk od Sommargäst i Sverige (mest mars-sept) övervintrar i v Europa (några i sv Sverige). Föda musslor, kräftdjur och på åkrar daggmask, insekter. Från sidorna tillplattade näbben med tvär spets speciellt anpassad för att öppna musslor. Boet en enkel bale på marken, hellre bland småsten och snäckskal på sand eller berg än på ren ängsmark. FÄLTKÄNNETECKEN Stor, kompakt byggd och "bredbröstad". Iögonfallande kombination av lång, rak, orangeröd näbb och svartvit dräkt. Brett vitt vingband lyser i flykten. Flykten rak med snabba vingslag, kan påminna något om en ands. - Adult sommar: Orbitalring orangeröd, öga mörkrött. Hane har i genomsnitt kortare, tjockare näbb än hona; ibland har även hane bjärtare röd näbbrot, men könsbestämning av enstaka fåglar normalt inte möjlig. Ben skära. - Adult vinter: Som adult sommar men med tydligt vitt hakband. - Juvenil: Matt brunsvart ovan, inte svart; ordentlig svart fläck på näbbspetsen, näbben i övrigt ljusorange; ben gråaktiga. - 1-årig: Skils från adult på smalare svart stjärtband; tydligt mörkspetsad näbb; bruntonad ovansida; gråskära ben; vitt hakband vanligen bibehållet i l:a sommardräkt; vingpennorna (bibehållna juvenila) slitna, brunaktiga på våren; orbitalringen matt gulorange och öga brunrött. En del adulta kan ha spår av mörk näbbspets, varfor 1-åriga bara kan bestämmas säkert om man kontrollerar alla karaktärer. LÄTEN Talför. Vanligaste flyktlätet (hörs också från stående) är ett typiskt, gällt, ljudligt "biik"'eller "k'biik!" När fåglar möts på marken (t.ex. ett par eller liten tät grupp av fåglar, med öppna, nedåtpekande näbbar) har de läten av liknande gäll ton. Vanliga ramsor, som ofta går i varandra, är accelererande "kip kip kjp-kip-kjp-... "som slår över i snabba "kliklikljkli...", samt en karakteristiskt bubblande drill, "prrrrrrrr..". Flyktspelet (av hane eller paret i vid båge meddjupa vingslag i slow motion) innehåller även långsammare "plii-ah plii-ah plii-ah..." i takt med vingslagen. Början / ordningar / bilder Vattenrall Rallus aquaticus L 23-26 cm (näbb 3-4½). Häckar i tät vass i grundasjöar och havsvikar. Flyttar till v och sv Europa under vintern Lever undanskymt i vassdjungelns botten och i täta starrrnader, men ses ibland jäkta över en vassgläntas gungfly. FÄLTKÄNNETECKEN Rätt liten; närmast päronformad på grund av rund bakkropp, platt bröst och ganska lång hals och lång, smal, svagt nedåthöjd näbb. Ger på håll ett rätt mörkt intryck; bara undre stjärttäckarna lyser ljust (vita med beige inslag). Rör sig än försiktigt, än kvickt; flyger ibland in i skydd med snabba vingslag och hängande ben. - Adult: Ovansida svartfläckat olivbrun, "ansikte" och bröst mörkt blågrå, sidor och buk tvärbandade i svart och vitt. Näbb röd med mörkare rygg och spets, ben mattröda. - Juvenil. Strupe och bröstmitt smutsvita. Bruntonade bröst- och kroppssidor med diffus tvärbandning. Antytt ljust ögonhrynstreck ocb mörkare ögonmask. Begränsat rött på näbben. LÄTEN Rik repertoar; ett missnöjt grisgrymtande som snabbt dör bort (jfr gråhakedopping), "grryiit grråit grui gru"; ett "uppgivet", halvkvävt stönande, "ååuuub"; korta "kipp" hörs vid störning. Hanens sång om natten ett envetet hamrande "kypp kypp kypp kypp. . ." i långa, svagt accelererande serier; från (oparade?) honor hörs ibland en ljus, karakteristisk strof "pypp pypp py-errrrr" (uppbyggd som mindre sumpbönans honläte, men med ljusare tonläge och tydlig vattenrallröst); den avslutande drillen "py-errrrr" hörs från under vårnätter flygande rallar (troligen även de honor). SUMPHÖNS Rallidae Små till medelstora, vattenbundna fåglar som lever i sumpvegetation, oftast dolt. Knubbiga, hos flera arter från sidan tillplattade kroppar och rundade vingar. Flera arter har ljudliga läten som mest hörs om natten. Nattsträckare. Föda växtdelar, smådjur. Bona i tät vegetation, oftast i sankmarker. Början / ordningar / bilder Årta Anas querquedula L 37-41 cm, VS 59-67 cm. Häckar i grunda träsk och slättsjöar i låglandsområden, även på stäpp. Boet på tuvmad eller frodig ängsmark intill sjö. Sommargäst (mest apr-sept), övervintrar i Afrika. Stora flockar ses aldrig i norra delen av häckningsområdet (men väl i södra). FÄLTKÄNNETECKEN Något större än krickan med längre och rakare näbb och i genomsnitt något längre stjärt. I flykten är vingarna aningen ljusare äu hos krickan, särskilt handen. Tippar hlott sällan, skummar mest ytan eller doppar huvudet (krickan tippar ofta). - Adult hane praktdräkt: Huvud lilabrunt (ser "mörkt" ut på håll) med vit halvmåne från över ögat och bak mot nacksidan. Bröst mörkbrunt, kroppssidor ljusgrå, skulderfjädrar svartvita, spetsiga. I flykten ses ljust blygrå vingtäckarfält ovan samt skarp gräns mellan vit och mörkt bröst. - Adult hona: lik kricka men skils på något större storlek; längre och rakare helt grå näbb (utan orange vid basen); mer eller mindre tydlig mörk strimma över kinden och ljus tygelfläck vid näbbroten ger huvudet ett randigare intryck; saknar ljus fläck vid stjärtrotens sida. Vidare årthonor (och hanar i honlik dräkt) ofta iögonfallande ren, ljust heigevit haka/strupe jämfört med honfärgade krickor. Har i flykten liksom krickan gråbrun framvinge ovan, men handen är aningen ljusare, och armen saknar bred vit kant framom vingspegeln (har hara en smal bård) men i gengäld en bred vit bakkant på armen a'la stjärtandshona - Adult hane eklips: Lik adult hona men behåller adult hanes vinge med ljust blygrått vingtäckarfält. - Juvenil: Lik adult hona, men buken är inte lika ljus, och vita bakkanten på armen är smalare. LÄTEN Hane har ett karakteristiskt spelläte, ett torrt knirrande med träklang som böljar litet upp och ned, "prrirrerrirr" (som när man drar nageln mot en kam). Honan rätt tyst; har nasala, ganska kricklika, späda, ljusa, korta kväkanden. |